Ledare: Det finns en orsak till statyerna

Rasismdebatten har riktat blickarna mot välkommet många håll. Det lönar sig ändå att tänka efter innan man ruckar på monument och minnesmärken.

Det brutala polisingripandet med dödlig utgång i Minneapolis i maj och uppmärksamheten kring det gav en rejäl knuff framåt åt diskussionen kring rasism och diskriminering i olika former.

I en av de många debatter som inspirerats av rörelsen Black lives matter blöts vilka åtgärder som de olika sociala medierna vidtar för att stävja främlingsfientlighet och osakliga uttalanden.

Ändringen av det engelska namnet på den klassiska glassen Eskimo Pie ses också som ett resultat av den pågående vågrörelsen.

Samtidigt har en mängd monument och attribut hamnat i skottgluggen. I USA är bland annat sydstatssymboler (igen) i blåsväder, liksom statyer över portalfigurer i den forna konfederationen. Presidenten Jefferson Davis samt generalerna Robert E. Lee och Thomas Jackson hör till de mer kända.

Protesterna mot symboler, som i sydstatsfallet förknippas med det tidigare slaveriet, stannar inte innanför USA:s gränser.

I Antwerpen i Belgien togs tidigare i sommar ner en staty som föreställer den förra kungen Leopold II, ökänd som kolonialherre i Kongofristaten där vanstyret krävde väldigt många liv.

Också i andra länder har forna slavhandlare och förtryckare på piedestaler dragit kritiken till sig.

Statyer på Christofer Columbus, vars upptäckt av en ny kontinent även beskrivs som starten på plundring och folkmord av enorma mått, har välts och vandaliserats.

I Sverige kritiseras bland annat vetenskapsmannen Carl von Linné för att han klassificerade människor utifrån hudfärg och tilldelade dem olika karaktärsdrag.

Kritiken är en välkommen påminnelse om att personer i historien som vi vant oss vid att lyfta fram och kanske också uppskatta – en kung, en upptäcktsresande, en forskare – kan väcka ont blod då deras gärningar ses ur nya perspektiv och genom moderna glasögon.

Samtidigt bör vi minnas att det alltid finns en laddning mellan historia och nutid. Motiven till att man tidigare hedrade en person med ett monument kan vara andra än skälen till att vi lyfter fram en person i dag. Statyerna speglar ofta ett förgånget sätt att se på det förflutna.

I sin fysiska form utgör skulpturerna också historiska lämningar. Börjar sådana förstöras utan exceptionellt vägande skäl hamnar vi ut på ett gungfly.

Också här i Västnyland kan debatten komma i gång när nya monument ser dagens ljus. The Finnish Untuned Bell som restes i Skepparträdgården

i Ekenäs till minnet av konstnären Helene Schjerfbeck fick till stånd en hel del klang i diskussionsforumen då den var ny.

Frihetsmonumentet i östra ändan av Boulevarden i Hangö har också fått känslor i svall, främst då förslag väckts om att återställa det i den ursprungliga formen. Monumentet som invigdes 1921 pryddes från början av en tysk soldat och hade en text som berättade att tyskarna ”bistodo vårt land i dess kamp för friheten”.

Minnesmärket har rests två gånger efter det – 1943 efter att sovjettrupperna monterat ner det, och igen 1960 efter att den efterkrigstida kontrollkommissionen hade låtit avlägsna det 1946.

”För vår frihet” lyder dagens text på monumentet, som numera också saknar sin tyska soldat.

Skulle det vara korrekt att forma om märket så att det igen påminner om version nummer ett? Inte nödvändigtvis, eftersom också dagens variant är ett resultat av en historisk process.

Den ursprungliga utformningen är redan förpassad till det förgångna.