Hon klär be­rät­tel­ser i scen­klä­der

Västra Nyland - - Ledare - MI­RA STRAND­BERG mi­ra.strand­berg@ksf­me­dia.fi

Ma­ria Lundström äls­kar be­rät­tel­ser. Hö­ra dem, lä­sa dem, ana­ly­se­ra dem. Och hit­ta pär­lor­na som kan vak­na till liv på en te­a­ter­scen.

– Be­rät­tel­ser­na finns över­allt, det gäl­ler ba­ra att hit­ta dem, sä­ger Lundström när vi möts di­gi­talt för in­ter­vjun.

Hon bor i Helsing­fors och job­bar än­nu någ­ra da­gar på Svens­ka Yle men sen vid­tar se­mestern in­nan hon tillträder som an­sva­rig dra­ma­turg för Svens­ka Te­a­tern i Helsing­fors.

Som an­sva­rig dra­ma­turg är re­per­toar­pla­ne­ring­en hen­nes vik­ti­gas­te upp­gift.

– Jag tyc­ker jät­te­myc­ket om att job­ba med re­per­toar­pla­ne­ring, där det hand­lar om att för­dju­pa sig i histo­ri­er, lä­sa myc­ket, dis­ku­te­ra myc­ket. Det är ett gi­van­de och kre­a­tivt ar­be­te som byg­ger på sam­ar­be­te, sä­ger hon.

Mås­te se in i fram­ti­den

Re­per­to­a­ren är kär­nan i en te­a­ters verk­sam­het. Den be­rör al­la på te­a­tern och i publi­ken. En fun­ge­ran­de re­per­to­ar ska va­ra ba­lan­se­rad och ha någon­ting för al­la – oli­ka åld­rar, oli­ka be­hov och oli­ka te­a­ter­va­na.

– Job­bet går ut på att för­sö­ka för­stå vad som är re­le­vant om ett, två el­ler tre år. Det är en slags fram­tids­forsk­ning, en ana­lys av var vi kom­mer att be­fin­na oss. Jag ska kun­na se hur en be­rät­tel­se skul­le gö­ra sig i ti­den, hit­ta sam­hälls­kopp­ling­en och publik­per­spek­ti­vet.

Kropps­ligt och sen­su­ellt

Ma­ria Lundström är född i Eke­näs men flyt­ta­de i barn­do­men till Dals­bruk. Re­dan un­der skol­ti­den i Drags­fjärd var hon med i skol­pjä­ser och ama­tör­te­a­ter. Som­ma­ren 1999 var hon med i Zi­ge­nar­läg­ret flyt­tar till him­len på Ra­se­borgs som­mar­te­a­ter.

– Det var en helt ljuv­lig som­mar. Män­ni­skor i oli­ka åld­rar och livs­si­tu­a­tion val­de att de­la en som­mar. Det blev en jät­te­stark ge­men­skap.

Just ge­men­ska­pen är en del av den fa­sci­na­tion Lundström all­tid har känt för te­a­ter.

– Jag sök­te mig ti­digt till te­a­ter­kons­ten men för­stod in­te att det kun­de va­ra ett yr­ke, det var ju så ro­ligt.

När hon in­såg det blev te­a­tern hen­nes liv. Hon gick Te­a­ter­hög­sko­lan och har där­ef­ter job­bat med te­a­ter i många for­mer – som skå­de­spe­la­re, re­gis­sör och dra­ma­turg. Se­nast har hon job­bat som an­sva­rig pro­du­cent för kul­tur, do­ku­men­tä­rer och drama på Svens­ka Yle.

– Te­a­ter­kons­ten är mitt hem. En fö­re­ställ­ning är ett mång­fa­set­te­rat, kre­a­tivt och kom­plext byg­ge där det be­hövs mång­as in­sats. Det är kropps­ligt, det sker här och nu, det är sinn­ligt och sen­su­ellt. Det är en konst­form som har en stark ri­tu­ell aspekt. Vi stäng­er av mo­bi­len och till­bring­ar tid i sam­ma rum.

– Te­a­terns fy­sis­ka kon­kre­ta ut­tryck är sär­skilt vär­de­fullt i och med att vi stän­digt är upp­kopp­la­de. En un­der­sök­ning jag läs­te om i vå­ras kom fram till att publi­ken i en te­a­ter­sa­long bör­jar syn­kro­ni­se­ra si­na hjärt­slag un­der fö­re­ställ­ning­en. Jag tror starkt på att te­a­tern kan öka och trä­na upp vår för­må­ga till em­pa­ti och so­li­da­ri­tet.

Den un­der­sök­ning Lundström syf­tar på är gjord av tre ita­li­ens­ka fors­ka­re, som mät­te hjärt­sla­gen hos per­so­ner som såg li­ve­te­a­ter. De kom fram till att den kol­lek­ti­va upp­le­vel­sen fick publi­kens hjär­tan att slå i takt. Ju mer i takt de­ras hjär­tan slog, desto mer lik­na­de ock­så publi­kens emo­tio­nel­la re­ak­tio­ner på pjä­sen varand­ra.

På sce­nen i Les­bos

Ett av Ma­ria Lund­ströms star­kas­te te­a­ter­min­nen här­stam­mar från ett in­ter­na­tio­nellt pro­jekt, Me­e­ting the Odys­sey, och en tur­né till Gre­kland

ef­ter flyk­ting­kri­sen 2015. Mitt un­der den på­gåen­de kris­si­tu­a­tio­nen åk­te ett gäng skå­de­spe­la­re från oli­ka län­der om­kring med ett est­niskt­svenskt far­tyg och spe­la­de pjä­sen Me­mo­ri­es for Li­fe ut­om­hus, i par­ker och am­fi­te­a­teat­rar un­der som­ma­ren 2016. Pjä­sen be­hand­la­de ex­i­sten­ti­el­la frå­ge­ställ­ning­ar ge­nom sju per­so­ner som åter­upp­lev­de si­na livs­re­sor.

En av fö­re­ställ­nings­plat­ser­na var ett flyk­ting­lä­ger på Les­bos.

–Det var en unik fö­re­ställ­ning. Det var to­talt ka­o­tiskt men sam­ti­digt en stark upp­le­vel­se för att jag upp­fat­ta­de att publi­ken verk­li­gen tog till sig in­ne­hål­let. Det var väl­digt emo­tio­nellt, och jag kän­de att nu om nå­gon­sin fanns en me­ning med det vi gjor­de. Det kän­des oer­hört be­ty­del­se­fullt att få ska­pa ut­rym­me för tröst, skön­het och njut­ning mitt i ka­o­set.

Det var väl­digt emo­tio­nellt, och jag kän­de att nu om nå­gon­sin fanns en me­ning med det vi gjor­de. Ma­ria Lundström an­sva­rig dra­ma­turg vid Svens­ka Te­a­tern

Hur tror du co­ro­na­pan­de­min på­ver­kar te­a­ter­be­sö­ken i fram­ti­den?

– Te­a­ter­kons­ten är i kris just nu på grund av epi­de­min. Men det kan hän­da att det upp­står ett än­nu stör­re be­hov av att kom­ma sam­man ef­ter att den har mat­tats av. Te­a­ter­kons­ten kom­mer att fin­nas kvar, den har över­levt förr.

FO­TO: BAR­BRO AHLSTEDT/SVENS­KA YLE

SAM­AR­BE­TE. Svens­ka Te­a­terns nya an­sva­ri­ga dra­ma­turg Ma­ria Lundström sä­ger att allt ar­be­te med en fö­re­ställ­ning grun­dar sig på sam­ar­be­te.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.