Ethel, 89, fick testgå till bussen
Raseborgs stad fick i juli en reprimand av Helsingfors förvaltningsdomstol för att 89-åriga Ethel Storsjös handikapp inte utretts tillräckligt då hon 2019 förvägrades färdtjänst.
Raseborgs stad har inlett utredningen kring Karisbon Ethel Storsjös handikapp. I fredags var hon med om ett test där hennes förmåga att självständigt ta sig till en buss utvärderas. Om det bedöms oskäligt svårt för henne kan hon få tillbaka rätten till färdtjänst som hon blev av med i fjol.
Västra Nyland berättade för två veckor sedan om Karisbon Ethel Storsjös kamp mot Raseborgs stads handikappservice efter att hon i fjol förvägrades fortsatt färdtjänst.
Ethel bedömdes 2017 som gravt handikappad, två år senare ansågs hon inte längre vara det. Hon ansågs kunna använda kollektivtrafik och fick alltså negativt beslut på ansökan om fortsatt färdtjänst. En rumba av sällan skådat slag rullade i gång.
Ethels dotter Maria Cederlöf och dotterdotter Karin Cederlöf tog strid för Ethels rättigheter. I juli i år kom så äntligen beskedet från förvaltningsdomstolen – staden fick bakläxa. Ethels handikapp hade inte utretts tillräckligt noga då det negativa beslutet om färdtjänst fattades.
Processen i gång
I fredags inledde staden processen med att utreda Ethels handikapp. Två fysioterapeuter – den ena stadens egen, den andra från HUS – möter upp hemma hos Ethel. De ska bedöma om Ethel klarar av att åka buss. För testet har Ampers bussbolag anlitats, på stadens bekostnad.
Maria och Karin Cederlöf har för dagen tagit ledigt från läkarjobb respektive juriststudier för att vara med under testet.
Ampers buss rattad av vd Johan Amper har en stund tidigare parkerat på Nabogatan nedanför Ethels hus. Bussen är målet för Ethel denna dag, sträckan att gå är cirka 30 meter.
Till saken hör dock att det egentligen inte finns en busshållplats där bussen står. Närmsta hållplats ligger vid resecentret i Karis, cirka 800 meter från Ethels hem.
– Så testsituationen är helt fabricerad, den stämmer inte överens med verkligheten, säger Maria Cederlöf.
–Det strider mot all rättspraxis, en testsituation bör motsvara en verklig situation, säger Karin Cederlöf.
Hon pekar också på handikappförordningens kriterium om att det inte får innebära oskäligt stora svårigheter för att kunna anlita kollektivtrafikmedel.
– Det är uppenbart att det i Ethels fall är en ren omöjlighet att gå till resecentret i Karis, säger Karin.
Först ner på marknivå
Testet inleds med att Ethel med hjälp av sina två promenadkäppar ska ta sig ner för sin tolv trappsteg höga stentrappa till marknivå. Intill trappan fanns fram till den 1 augusti en hiss med vars hjälp Ethel enkelt hade kunnat ta sig ner till marknivå. Hon hade anhållit om att få överta hissen efter sin avlidne make. Det fick hon inte. I stället beslöt staden avlägsna hissen. Den förvaras nu i ett lager i Karis.
Då Ethel tagit sig ner för trappan skakar hennes av artros hårt angripna händer. Fysioterapeuterna går på varsin sida av Ethel då hon tagit sig ner för trappan. Maria påpekar att det inte heller motsvarar verkligheten.
– Inte har hon ju två fysioterapeuter här till vardags.
De ska iaktta hur Ethel klarar sig fram till bussen, in i bussen, ut ur den och hem tillbaka och ge sin uppdragsgivare en objektiv utvärdering. Det ingår i uppdraget att se till att Ethel inte skadas under försöket. Därför håller de sig nära Ethel, övervakar varje steg. De ber om att inte bli direkt citerade, eller identifierbara på bild. De är där på uppdrag av staden.
Tär på krafterna
Nu är det meningen att Ethel ska promenera till bussen stödd på promenadkäpparna. Halvvägs är Ethel redan väldigt tagen och utmattad. Hon sätter sig på en stol invid husväggen.
Ethel gråter. Hon erbjuds att avbryta – men hon vill klara det här för att bevisa hur svårt det är, att det är övermäktigt.
Hon vill visa exakt hur jobbigt det skulle vara för henne att alltid då hon vill komma bort från hemmet behöva ta sig till resecentret, lirka sig in i bussen och efter resan ta sig ut ur bussen. Tur–retur bör påpekas, i omvänd ordning då hon ska hem igen.
Ethel krånglar sig sakta upp från stolen stödd på sina käppar och fortsätter gå mot bussen. Då hon når bussen ska hon ta sig in i den, uppför smala trappsteg. Efter en stunds vila ska hon ta sig ut igen och gå hem tillbaka, ta sig upp för trappan, in i lägenheten.
Hela proceduren tar inemot en halvtimme. Man kan fråga sig hur länge det hade tagit Ethel att gå 800 meter till resecentret?
Enbart påstigningen tar fem minuter, avstigningen lika länge.
Medger busstidtabellerna att bussen står sammanlagt tio minuter då en resenär först ska stiga på och sedan stiga av?
– Egentligen inte, säger Johan Amper, som under sina närmare 30 år i branschen aldrig varit med om något liknande som den testsituation som Ethel Storsjö utsattes för.
Tanken var ursprungligen att också utföra ett teståk, det vill säga att Ethel skulle ha åkt runt med bussen i Karis. I något skede under procedurens gång har testsituationen ändrat till det Ethel slutligen genomgick i fredags. Kanske man insåg att nyttan med en åktur hade varit obefintlig.
– Fysioterapeuterna sa att jag inte ska behöva vara med om ett sånt här test igen. Jag litar på det. Jag är genomsvettig, säger Ethel efteråt.
Maria Cederlöf är fundersam över testsituationen.
– Mamma fick ständig vägledning av den ena fysioterapeuten, med detaljerade instruktioner och sporrades för att busspåstigningen skulle lyckas. Hon sade att hon inte orkar men pressades att prestera. För att bedömningen av funktionsförmågan skulle ha varit objektiv borde fysioterapeuten endast ha iakttagit passivt, säger Maria.