Åtta magiska TV-timmar
Julaftonen kom tidigt för popnostalgikerna i år. Först ger Abba ut en ny skiva, den första på 40 år, och för en vecka sedan hade dokumentärfilmen Get back med The Beatles premiär på TV. Jag orkar inte längre med artister som sjunger varandras låtar och gråter en skvätt mellan refrängerna. Samma sak gäller konsertinspelningar. Jag börjar gäspa och sträcker mig efter fjärrkontrollen efter några stycken. Hur är det då möjligt att jag har suttit som naglad vid TV:n och tittat på en musikdokumentär uppdelad i tre delar och en total längd på åtta timmar. Ett band i en studio låter ju inte som det mest engagerande underlaget för ett soffmaraton men jag kunde ha sett ännu mer.
I januari 1969 bestämde sig The Beatles för att under två veckor filma inspelningen av sin följande skiva och det skulle utmynna i en spektakulär live-spelning. Några kameror och lampor riggades upp i en filmstudio i Twickenham i sydvästra London. Lokalen var kall och tråkig och omständigheterna var minst sagt märkliga. George Harrison kommer till de första övningarna full av hopp att Lennon/McCartney äntligen skall ge honom en chans som låtskrivare. Hans förslag möts av pinsam tystnad. Det leder till en frontalkrock med McCartney och Harrison lämnar temporärt bandet. I det här skedet börjar alla involverade inse att det blir omöjligt att kunna genomföra projektet. I synnerhet då filmens dåvarande regissör Michael Lindsay-Hogg hoppas på att allt skall kulminera i en konsert på en amfiteater i Tripoli med 1 000 araber i publiken. I ett svagt ögonblick hade också gruppen anställt en uppfinnare på heltid och man vet inte om man skall skratta eller gråta då man visar hans senaste alster, en basgitarr som har svängbar hals. Enda problemet är att den saknade strängar.
QQaSom tittare skulle man ha lust att stiga in i studion och hjälpa då man vet hur bra resultatet kommer att bli.
Då regissören Peter Jackson fick anbudet att ta itu med projektet hade han bara ett krav och det var att han först fick en möjlighet att gå igenom de över 50 år gamla inspelningarna som bestod av 60 timmar film- och 150 timmar audiomaterial. Men skaparen av filmtrilogin Sagan om ringen har gjort ett digert arbete bara med att restaurera materialet. Jackson har förstått att hålla formatet enkelt för han har varit väl medveten om att det är fråga om odödlig musikhistoria. En månad i ett av världens största popbands liv. Dokumentären visar också att trots sin storhet hade gruppen lika stora födslovåndor med nya låtar som vilket källarband som helst. Det är en lång och utdragen process och man trevar sig fram och som tittare skulle man ha lust att stiga in i studion och hjälpa då man vet hur bra resultatet kommer att bli. Det är historiska vingslag då McCartney sätter sig ner vid pianot och sjunger genom första versen av Let it be eller då han i frustration spelar kompgitarr på basen och börjar sjunga på något som så småningom blir Get back.
Den här filmen visar hur otroligt sammansvetsat ett band kan vara. Det blir nästan hjärtskärande då medlemmarna börjar inse att det blir omöjligt för dem göra en konsert tillsammans. Resultatet blir ett sista uppträdande på ett tak men till och med där lyckas de göra något magiskt. Det är därför deras musik fortfarande trollbinder oss i dag.