Advent, agilitybanan
Ursäkta att jag är lite sen! Klappar och kort. Städning och sillsallad. Drivandet av julblommor och skjutsandet av gamla släktingar. Dekorera och förbereda. Pynta och paketera. Och sedan all detta så kallat meta-arbete: Vid sidan om att konkret utföra och slutföra måste man planera, komma ihåg , reservera, dela uppdrag och kontrollera. Skulle ha gjort det, alltså.
Enligt ny forskning tar det nämligen en och en halv månads arbetstid att bygga up en riktig gammaldags jul. Så om du inte är en året-runt julmänniska som min mormor, har du redan missat en tredjedel av din dyrbara förberedelsetid.
Min mormor, ja.
Hon stod vid affärsdörren i ottan dagen efter Stefanidagen för att köpa sina första nya julklappar, förmånligt dessutom. Uppköpen forsatte hela året, och de gömdes i de djupa garderoberna. Hårda och köpta paketen kompletterades med handgjort, mest sockor och vantar, ofta av återanvänt yllegarn. Som resultat var hennes klappar alltid lätta att identifiera: de doftade starkt naftalin. Sedan var dock den rätta mottagaren inte lätt att ta reda på: Som barn av två världskrig sparade hon och använde alla präktiga julpapper om och om igen, så det var tidvis svårt att ta reda på vilket av namnen på pappret som gäller just i år.
I alla dessa årtionden har det varit lätt att le ömt åt dessa litet patetiska minnen. Men ack, mormor! Nu får du din revansch! En av landets främsta hemorganisatörer Ilana Aalto – jo, hon som intressant nog idogt predikar mot hemskam, måsten att ha det supersnyggt i hemmet - tar ditt parti.
Svenska kvinnor ƣ
– ja, det är just kvinnor som mest drabbas av julen och dess meta-arbete – skämtade för något år sedan att de
Tänk annorlunda, bortom klapparna som belastar dig, plånboken, naturen och eventuellt mottagarens redan överfulla hushåll.
skulle gärna ha strypt Ingmar Bergman som skapade ett ouppnåbart ideal med sin Fanny och Alexander-jul. Som dessutom kunde åstadkommas bara med digert tjänstefolk.
Men nu skall julen bli precis som just ni vill ha det. Närma den med små steg, säger Ilana. Gör inte advent till en agilitybana. Välj det som är viktigt. Städa skåpen, som marthorna skämtar, bara om du vill fira jul där. Tänk annorlunda, bortom klapparna som belastar dig, plånboken, naturen och eventuellt mottagarens redan överfulla hushåll.
En bok hämtad från biblioteket? Mat du köpt eller lagat? Upplevelser? Presentkort på vad som helst: kulturupplevelse, välmående, gemensam brunch, städning eller barnpassning? Välgörenhetsgåva? Släktklenod? Och de mest tabu av alla: återvinningsklappar?
I England är det helt okej att ge vidare gåvor som man inte tycker om eller har användning av. Hos oss ses det väl det mest som förolämpning. Men loppisklappar förtjänar en återupprättelse. Tillsammans med genomtänkta fynd från små inhemska hantverkare och aktörer samt allt hemmagjort är de paket som alla från barnen till planeten tackar för.
I denna återvinningsanda tar jag nu friheten att avsluta med tankar ur den av mina hundratals kolumner, som fortfarande citeras mest fast den skrevs för trettio år sedan, och som i sin tur är återhämtat ur författaren Kirsti Manninen som en gång kollapsade på köksgolvet efter julsupén:
Ha en familjekonferens där var och en får önska en julsak, utom granen och skinkan. som man vill ha i huset. Denna sak, som så att säga gör julen för den enskilde, förbinder sedan alla sig att förverkliga. Pepparkaksdoft? Nattbesök på gravgården? Eller helt enkelt tid? Att inte sleva i sig gröten på julaftonsmorgon på väg att håsa vidare, utan ta sig tillsammanstid att finna sig i julens frid. Att vägra agility. Att välkomna advent.