Byn som vuxit och hållit kvar sin själ
Den färska historiken om Dönsby i Karis visar hur ett litet bondesamhälle förändras och urbaniseras. Boken är en berättelse om både djupa släktrötter och nyinflyttade.
Vårt samhälle och vår vardag har förändrats väldigt snabbt under endast några generationer. Den här saken blir läsaren fort påmind om i den nyss utkomna historiken om Dönsby, området i Karis på västra sidan av Svartån, väster om kyrkan.
Lövkulla och numera också Dönsby West räknas här till samma helhet, vars historiska kärna kan sägas utgöras av den gamla bondbyn Dönsby som ligger en dryg kilometer norr om Landsbro gård vid Åbovägen.
Dönsby. Bondesamhället möter nutid, är titeln på skriften som författats av Ann-Marie Lindqvist.
Hon är född i byn och har även bott där i så gott som hela sitt liv.
En stor del av historiken handlar om kärnbyn och de människor som levt och lever där, bland annat författarens egen familj. Ann-Marie Lindqvist, maka till Harry Yltävä,
representerar den femte generationen lindqvistar i den lilla byn och parets dotter Nora Garusi den sjätte. Nora och Stefano Garusis barn utgör släktens sjunde generation i Dönsby.
Till saken hör att också Harry Yltävä, uppvuxen i Tavastland, har rötter i byn då man går tillbaka till senare delen av medeltiden.
Många nämns
Historiken blickar flera sekel bakåt i tiden, men tyngdpunkten ligger på 1800- och 1900-talet. Läsaren får en inblick i hur böndernas och invånarnas förhållanden förändras genom årtiondena och får läsa om när traktorn, skörderöskan, elektriciteten och telefonen gör entré.
Lindqvist skildrar livet i byn ur ett mikrohistoriskt perspektiv genom att lyfta fram de enskilda människorna i deras vardag. Det är många personer som träder fram. Berörande är bland annat berättelsen om fröken Jenny Lindqvist (1880–1942), som hela sitt vuxna liv bodde i sytningsvillan Skuggfri i Dönsby. Hon stretade på och levde ogift, och då hon gick ur tiden såldes hela hennes lösegendom på auktion.
Viktig balans
I några kapitel ges historien mera liv genom att kryddas med fiktion. Det handlar främst om äldre tider och författaren meddelar redan i förordet att greppet kommer att användas.
Balans och försiktighet är viktiga nyckelord då fakta varvas med självskapat innehåll. Slår användningen över blir läsaren fort osäker på vad som verkligen skett och vad som är påhittat.
Den aktuella historiken slänger i alla händelser inte ut läsaren på ett gungfly. Ann-Marie Lindqvist använder fiktionen på ett övervägt och sparsamt sätt.
Området växer
I berättelsen görs ständigt kopplingar
till utvecklingen i samhället i stort. Verkligt påtagliga förändringar i området skedde då de olika kvarteren i Lövkulla tog form under senare delen av 1900-talet.
”Jag har njutit av utsikten från mina fönster: ekorrar som skuttar i tallarna, solnedgångar och fullmåne. Ibland klättrade vitsvanshjortar uppför bergskullen” konstaterar Eeva-Maria Grekula som åren 2013–2019 bodde i ett av våningshusen som uppfördes i början av 1970-talet. Hon är en av flera personer som intervjuats för historiken. Slalombacken i Lövkulla som var i bruk under 1980-talet passerar revy på sidorna, liksom bland annat också nöjesparken Lystiland som för tre decennier sedan lockade besökare till Landsbroparken.
Författaren grämer sig inte över att senare tiders byggverksamhet i hög grad förändrat hennes hemtrakter, eller i varje fall en del av dem. Tvärtom präglas boken av en positiv underton. Ann-Marie Lindqvist konstaterar att gamla Dönsby bevarat sin karaktär av en liten gårdssamling, men att den med sina nya invånare förvandlats från bondby till multikulturell by.
Flygfoton
Boken innehåller elva kartor från fyra olika århundraden, från 1700talet till nutid, vilket på ett behändigt sätt beskriver hur området utvecklats genom seklen.
Boken är också rikt illustrerad med bilder på byggnader, miljöer och människor. En handfull av fotografierna är tagna från luften, vilket hjälper läsaren att få ett grepp om omgivningen som behandlas. En klar merpart av personerna på bilderna är namngivna, vilket ytterligare stärker bokens kvalitet när det gäller lokalhistorisk dokumentation.
Ett rikligt källmaterial har använts, däribland även lokalpressen, företrädesvis VN.
Verket ges ut av Västnyländska kultursamfundet, som i år publicerat totalt fyra skrifter vid sidan av sin årsbok.