Den nationella finska litteraturens födslovåndor
Konsertversionen av operan Aleksis Kivi satte Sjundeås nya skolcampus på prov – läktaren belades till sista plats då årets konsertserie vid Lux Musicae inleddes i fredags.
Einojuhani Rautavaara: Aleksis Kivi, konsertversion. I rollerna: Ville Rusanen (Aleksis Kivi), Helena Juntunen (Charlotta Lönnqvist), Jussi Vänttinen (nuori Aleksis), Sanna Iljin (Hilda Lindfors), Aki Alamikkotervo (Mikko Vilkastus), Nicholas Söderlund (Eno-Sakeri), Tommi Korpela (August Ahlqvist, talroll), Sampo Sarkola (J.L. Runeberg, talroll) och sångare ur Helsingfors Kammarkör (Mats Lillhannus, Martti Anttila, Juhani Vesikkala, Matti Torhamo Linnanmäki). Orkester: Lojo stadsorkester, dir. Jukka Untamala. Plats: Sjundeås hjärta. Tid: Fredag 18.11.2022.
Einojuhani Rautavaara intresserade sig för Aleksis Kivis korta och stormiga liv under ett samtal med Jorma Hynninen som under 1990-talet verkade som chef för operafestivalen i Nyslott. Man kom överens om att en opera om skalden skulle se dagens ljus på scenen i Olofsborg sommaren 1997 då det hade förflutit 125 år sedan Kivis död. Så blev det.
Också i år begår vi på motsvarande sätt ett jubileum, men vi skriver minnesdagens ordningstal med siffrorna 150. Aleksis Kivi, eller Alexis Stenvall som han faktiskt hette genom hela livet, visste tidigt att han skulle bli en skald likt
Johan Ludvig Runeberg. Rautavaara hade redan i unga år på väg till skolan passerat Runebergs staty i Esplanadparken i Helsingfors och ofta funderat över hur man kan vara nationalskald utan att ens kunna de breda folklagrens eget språk. I operan får Runeberg också en känga liksom Kivis antagonist, professorn i finsk litteratur August Ahlqvist, också känd som författarpseudonymen Oksanen.
Utmärkt musikerjobb
Kivi sökte skydd och arbetsro hos sin mecenat Charlotta Lönnqvist som härskade över soldattorpet Fanjunkars som befinner sig bara ett stenkast från Sjundeås bildningscampus. Det var på Fanjunkars som Kivis centrala produktion kom till.
Att sätta upp en operas konsertversion i en multifunktionssal typisk för skolbyggnader innebär alltid kompromisser. Halva golvytan var reserverad för artisterna, medan den andra halvan upptogs av den kraftigt stigande läktaren.
Lojo stadsorkesters stråkar, klarinetter och slagverkare hade utökats med en syntetisator (Emil Holmström) för att skapa mytiska naturstämningar; alla musikerna gjorde ett utmärkt jobb under ledning av sin dirigent Jukka Untamala. Instrumentalisterna lyckades anpassa sitt uttryck för det akusmor tiskt rätt torra utrymmet, men helt utan elektronisk ljudförstärkning klarade man sig inte.
Trovärdiga roller
Solistgardet omfattade både sångare och skådespelare. Dramat är uppbyggt kring professor Ahlqvists återgivning av händelserna då det begav sig. Rollen som den gamle Ahlqvist framställdes av Tommi Korpela som, med en tydlig diktion, ständigt rackade ned på Kivis litterära realism. Vid sidan av Charlotta Lönnqvist, vars roll sjöngs av Helena Juntunen, präglades Kivis liv av Charlottas fosterdotter Hilda Lindfors, framställd av Sanna Iljin. De två för Kivi viktiga kvinnornas roller presenterades trovärdigt och dramatiskt.
Aleksis Kivi hann aldrig åldras, han dog bara 38 år gammal. Likväl framställdes han av två barytonsångare för att göra skillnad på den unge respektive den gamle Kivi. Ville Rusanen formligen lyste i sin rollprestation över den äldre Kivi, och Jussi Vänttinen kompletterade väl karaktären.
Den andra talrollen föreställde Runeberg som en lite tossig gubbe, och Sampo Sarkola lyckades förmedla nationalskaldens idealistiska manifest.
Musikaliskt jubel
De övriga sångarna presenterade en blandning av olika karaktärer. I synnerhet efter pausen, då den tredje akten uppfördes, bröt det musikaliska jublet loss. Rautavaara lånar också sin egen musik i form av fragment ur orkestersviten Spelmännen. Aki Alamikkotervos tenorstämma glödde och basbarytonen Nicholas Söderlund var inte sämre, och en samling mansstämKompositören ur Helsingfors kammarkör stod för de övertygande körpartierna.
Alldeles i slutet av operan, då den döende Aleksis Kivi deklamerar sin egen dikt Sydämeni laulu i en schizofren hallucination satt den samlade publiken och bokstavligen höll andan lyssnande till Ville Rusanens lyriska höga barytonstämma och orkesterns sluttoner, fick vi en påminnelse om hur vårt land har förändrats sedan Kivis dagar: en finsk mobiltillverkares karaktäristiska valsmelodi klingade dovt men tydligt ur en handväska, som om den protesterade mot Rautavaaras förstämda tonspråk: vi finnar har visst kommit upp ur Kivis realistiska misär och blivit ett europeiskt folk.