Sture Ekholm

Född: 24.2.1952 Död: 9.2.2023

Sture finns inte längre bland oss.

Ekenäsbördiga Sture Ekholm levde merparten av sitt vuxna liv i Sverige. Men han hade starka band till barn- och ungdomsstaden, och här finns många gamla vänner som kanske inte har full pejling på vad allt Sture hann med under sitt 70åriga liv. Så låt oss minnas honom. Charmtrollet med skrattgropen, vissångaren, skådespelaren, regissören och, inte minst, vispedagogen – Stures lyra var mångsträngad.

Han levde sina barn- och ungdomsår på Björknäsgatan 1 och 7 och Lilla Kyrkogatan 4. 1960-talet levde vi på Simmis, med den mörka augustikvällens årliga Ljusfester som höjdpunkt. Sture gjorde som 16-åring 1,24 (taget ut minnet) på 100 meter bröstsim. Det var en anmärkningsvärt god tid om man beaktar att vi lekte och egentligen aldrig tränade. Hade Ekenäs haft simhall på 60-talet skulle Sture har hört till den nationella eliten i bröstsim.

Det var kanske inte förvånande att han sedan utbildade sig till idrottsinstruktör i Solvalla. Ett par år förflöt som idrottssekreterare i Ekenäs stad. Men Sture ville ut.

Han tvättade lik under en längre vistelse i Reykjavik, kom tillbaka och debuterade som vissångare i folkskolans Aula. Det gick hyfsat (själv var jag nervösare än Sture, skrattade hysteriskt åt alla skämt han drog – efter att Bate Mårtensson hade rusat in på scenen med orden ”hej Sture, du glömd gitarr´n!”). Debutkonserten dominerades av humorfyllda visor av Stefan Demert.

Visorna blev allt viktigare – och plötsligt fanns Sture på Teaterhögskolan i Helsingfors. Efter åren på skolan, 1975–79, blev det Wasa teater fram till 1983, och därefter ett frilansande som i mitten av 1980talet förde honom till Sverige. Innan dess hade han hunnit göra några tv-program för FST, bland dem ett om Bellman. Efter åren i Vasa blev det Riksteatern i Sverige.

Och det var i Sverige hans mångsidighet fick utlopp. Sture har regisserat på en lång rad mindre och större teatrar, men det var som vispedagog han hyllats mest. Ett äktenskap på 80-talet förde honom till Malmö där han arbetade på scenskolan. I detta förhållande föddes dottern Alexandra 1986, Sture regisserade då i Karleby, första dottern Maria hade fötts 1976, under studieåren. Maria, läkare bosatt i London, hann ge Sture två barnbarn, Alexander 8 år och Emily 6 år, som gav honom stor glädje.

Viskretsar i Sverige hyllar och minns Sture framför allt för att han var den som sådde fröet till en utbildning för vistolkare, Nordiska visskolan, som växte fram vid Nordiska folkhögskolan i Kungälv där Sture började som pedagog. När han slutade var han den enda av alla pedagoger vid visskolan som haft samtliga elever, över tusen! Han har gästföreläst vid visskolan i Västervik, och hållit mästarklasser i sceniskt uttryck och vistolkning. Otaliga är de sångare som har vittnat om Stures avgörande betydelse för deras karriärer.

Många artister besökte honom i stockvillan i Skokloster där han bodde sina sista drygt 20 år, Rikard Wolff återkom gärna, och Lars Winnerbäck var elev i visskolan. Båda har lyft fram Stures betydelse för deras utveckling.

2016 fick han det mest prestigefyllda pris en svensk vissångare kan få: Svenska vispriset . De tillfaller årligen en person, en förening eller en organisation som har bidragit till nyskapande eller nytänkande inom genren svensk visa. Sture harangerades faktiskt för inget mindre än att han hade ”lyft vistolkningen i Norden”.

På 80-talet gjorde Sture tillsammans med Ewert Ljusberg och Sid Jansson så kallade långpromenader, man gick från Falsterbo till Vaxholm, året därpå från Umeå till Västervik, och det tredje året från Ales stenar till Frösöstenen. Man sjöng och spelade längs vägen – gick till jobbet, som man sade.

I hemlandet var Sture en omtyckt regissör också på finska, på stadsteatrarna i Karleby, Björneborg och Nyslott. Jag har personliga minnen av hur skådespelarna prisade honom för exakt personregi. Efter en föreställning i Björneborg för 15–20 år sedan kröp en delförklaring fram när ensemblen, Sture och jag tog några öl efter föreställningen: Hans finska var inte stark och det resulterade i ordknapp men därför logiskt nog också en mer exakt personregi! Men naturligtvis: Främst var Sture en varm, prestigefri människa. Han kunde ta folk, locka fram det bästa av dem, ge dem självförtroende, sända dem starkare vidare i karriären.

Han regisserade också på ”hemmaplan”, Raseborgs sommarteater: 1989 med Sanningens ljus, en pjäs om Maria Åkerblom, och 1997 gästspelade Teater Saguhuset i Lund med pjäsen Drottning Margareta I.

De sista åren levde Sture ett stillsamt liv ute på Skokloster, strax söder om Uppsala. Ännu för ca tio år sedan kunde han på väg till Ekenäs dyka upp på sin motorcykel vid vår stuga i Dragsfjärd. Hälsoproblem gjorde sedan att Ekenäsbesöken blev färre. Sture fick redan som 18-åring insulindiabetes, och för några år sedan var man tvungen att amputera ena foten. Men den glada Sture, han fanns in i det sista.

Vi är många, nuvarande och tidigare Ekenäsbor, som minns charmtrollet Sture. Hela 60-talet blev man så att säga tvåa vid hans sida. Men det var värt det. Eller som jag skrev i en skriftlig 50-årsgåva till honom: Herregud Sture, hur vi skrattade oss genom 60-talet! Sture har någonstans sagt att han upplever sig som nordisk medborgare – inte speciellt svensk eller finländsk. Men Ekenäs glömde han aldrig, och det präglade också våra sista telefonsamtal. Askan av Sture har nyligen i närvaro av de närmaste spridits i Ekenäs.

Tack för din vänskap och glädje, kära vän och Simmisbroder.

Vän från tidig barndom