Kammarkörens vårkonsert var en kvalitativ upplevelse
Västnyländska kammarkörens vårkonsert gick av stapeln i söndags, dock inte i särskilt vårigt väder. Just därför kom den väl till pass när längtan till våren är som störst.
Konserten inleddes med körens intåg till Sollerö långdans i nynnad utformning. Väl framme vid podiet, sjöng kören sången med text. Textningen var en aning otydlig och den textliga tajmingen likaså, men detta rubbade inte den klara och fina körklangen som vällde över publiken, då kören äntrade kyrkorummet via sidogångarna.
Kören sjöng så gott som genomgripande rent, med tydlig intonering och en karakteristisk kammarkörsklang. Helheten genomsyrades också av en stämvis balans. Sångerna Och jungfrun hon går i ringen av Hugo Alfvén och tradlåten Sommarnatten i arrangemang av Einojuhani Rautavaara innehöll fragment som omlott, likt en kanon eller fuga, överlappade varandra. Emellanåt lät dessa musikaliska bitar som ett medvetet sammelsurium för att stundvis övergå till någonting homogent. Det är krävande att hålla ihop sådana frasdelar och utan dirigentens tydliga rörelser, kunde sångerna ha blivit otydliga och lite suddiga i tolkningen, men så var inte fallet nu.
Kristallen den fina i arrangemang av Gunnar Eriksson, var en riktig höjdare, där helheten blev en frisk lek med taktarter. Sopranen sjöng melodin med sköra, luftiga stämmor i en gungande 6/8- taktart, medan resten av kören höll en stadig 3/4-taktart ovanpå detta och som motvikt till den andra taktarten. Detta lät genialiskt och det var oerhört intressant att följa med hur dirigenten likt en manisk motor ledsagade sin sångarskara. Dissonanserna var ursnygga och kryddade av en eterisk sopranklang, följda av alternas kyrkklock-liknande fraser.
Mångsidig repertoar
Konsertens avslutande sång Kung Liljekonvalje, med text av Gustav Fröding och musik av David Wikander, var konsertens mest känsliga tonsättning. I och med att så gott som alla åhörare känner till denna sång, kräver den delikat hantering av såväl dirigent som korister. Fraseringarna skulle ha gjort sig förtjänta av mer agogiska variationer och vokalhanteringen borde på ett allmänt plan ha varit än mer ömsint än det kören presterade.
Sångarnas fokus saknade här sin yttersta briljans och rösterna lät en aning trötta så här i slutet av konserten. Därtill var förstås dirigentens tolkning av verket också en avgörande faktor som påverkar hur läckert helheten lät.
Den mångsidiga repertoaren gav kören en plattform där de fick visa alla sina färger i paletten. Kammarkörsklangen passade både i de mer folkliga arrangemangen som i de mera sakrala, men för att få ännu mer variation till stånd kunde körens klangverktyg ha utforskats ytterligare. För ett riktigt precist utförande borde kören också fila på frasernas gemensamma avslut. Intonationen var så gott som kristallklar från början till slut, renheten kändes stadig, men i och med
rösternas brist på stöd i slutet av konserten fick intonationen sig några repor och sprickor i fasaden här och där.
Saknade information
Kammarkörens vårkonsert var en ren, fräsch och kvalitativ upplevelse. Dirigenten Niels Burgmann ledde sin kör med tydlighet och precision och tedde sig nästan osynlig då rörelserna var så distinkta och välavvägda.
Programbladet såg trevligt ut och kändes trevligt att hålla i, men istället för att fylla upp flera sidor med sångernas texter, skulle information om sångerna, arrangemangen, kompositörerna och tidsepokerna ha varit mer intressant läsning. Dessutom skulle damsolisterna i I denna ljuva sommartid, vars sånginsatser lät som improviserad kulning fast i lägre tonlägen, gärna ha fått nämnas vid namn.