Silkeslena ytor och kroppar tar ny skepnad
Susanna Selins utställning i Fotocentrum är en tankeväckande utställning om de material och element som omringar vår kropp.
Utställning: silkiness and water bodies. Konstnär: Susanna Selin. Plats: Fotocentrum Raseborg. Tid: 5.4.2024 - 11.5.2024
Vi har alla hört att kroppen består av kring 55-60% vatten. Det är det viktigaste elementet för människan och har varit det sedan mänsklighetens början. Vatten är något som vi inte skulle klara oss utan och har även varit en ritualistisk del av samhället, genom dop och helande rengöring.
En annan viktig symbolik är att med hjälp av vatten kan vi transporteras från en plats till en annan, den förvandlar vår tunga kropp till något lätt som kan flyta. Det är alltså därför lätt att konstatera att förhållandet mellan människan och vatten existerar och är dessutom mycket viktig.
Just det här förhållandet är något som konstnären Susanna Selin har valt att fokusera på i sin utställning i Fotocentrum Raseborg.
Sammankopplade verk
Utställningen består av ett videokonstverk, en ljudfil och fotografier tagna mellan åren 2021-2023, på olika material och föremål som har likheter med människokroppen. Meningen är att man skall kunna se de likheter som finns i de olika konstverken och vattnet som binder dem alla.
Genom namnen på de olika verken får man ledtrådar till vad deras koppling är till varandra och hur de reflekterar samma tema. Ett av de första synliga gemensamma drag som alla verken i utställningen har, är att de på ett eller annat sätt har en mjukhet i sig, vare sig det är material, yta eller känsla.
Direkt vid ingången av utställningen hänger verket Marbles III, ett pigmentverk på fotopapper som visar en blek armhåla med synliga hår och blodådror som skiner i blått under huden och slingrar i ett mönster som liknar de linjer som formas av ådrorna i marmorn på verken Marbles I & II.
Ett viktigt budskap
Det följande verket i rummet är Compassion makes you beautiful, en kombination av pigmentverk på fotopapper och en ljudfil som spelas från en smartphone kopplad till ett par hörlurar. När du sätter på hörlurarna hör du något som kunde jämföras med musiken i filmen Blade Runner, dovt elektroniskt och lugnt. Bilden som musiken ackompanjerar föreställer en person med ryggen vänd mot kameran. Personen är vänd upp- och ned som om hen skulle vara redo för att göra en kullerbytta, och iklädd underkläder i hudfärg.
Den yta som kroppen är placerad på ser nästan ut som ett podium övertäckt med en vit duk, väggen i bakgrunden är även vit och hämtar därför en stark fokus till kroppen som finns i centrum. Efter en lång stund av iakttagande av konstverket börjar ens ögon nästan förvandla synen till en rygg med mycket slopade axlar och ett huvud som försvunnit någonstans lika som en sköldpadda kan gömma sitt huvud. Det lugna skenet och de enhetliga mjuka materialen i bilden ekar ordet "silkiness" (silkeslenhet) som utställningens titel innehåller.
Vatten som pratar
I övre våningen av Fotocentrums utrymme finns även plats för några konstverk, både fotografier och ett videokonstverk. I videon ser vi något som kunde vara ett duschgolv med en golvsil och vatten som strömmar i cirklar runt silen. I bakgrunden hör man vatten som sprutar mot en yta och ett vagt eko.
Nyansen i videon är varmt rosa, nästan som hudfärg, och framför allt detta rullar det en text, nästan som sluttexten i en film. Texten i fråga är en dikt som heter Water talk och är skriven av Yoko Ono år 1967. Dikten framkallar tankar om hur människokroppen består av vatten som vi får från denna jord och någon återlämnar, vatten följer med oss hela vårt liv. Det kan vara transformativt, omfamnar hårda eller torra material och förvandlar det till något mjukt.
Varm belysning och vita väggar
Atmosfären i utställningslokalen är rofull och tyst, ljuden utifrån är dämpade och det enda man hör i utställningen är det svaga sorlandet av vatten i videokonstverket. Effekten av utställningen kunde därför nästan jämföras med stunden
då man dyker ner i vatten och allt oljud omkring försvinner medan vattnet omfamnar hela kroppen och lämnar en i ett stillsamt sinne. Det är en liten men luftig och välkomnande utställning som väcker tankar om de material och element som omringar vår
kropp. Den är definitivt värt ett besök.
Jag vet i alla fall att jag inte kommer att se på ett glas vatten på samma sätt en tid framöver.