”MITT HEM SKA KAN­NAS VARMT OCH OP­PET”

Sekelskifte, högt i tak och kryd­dat med en smu­la mystik. Med and­ra ord ett boende som sytt för Stock­holms­skild­ra­ren De­ni­se Rud­berg. På sitt ha­täls­ka­de Ös­ter­malm bor och ver­kar den ro­man­ak­tu­el­la för­fat­ta­ren – och här i kvar­te­ren hit­tar hon he­la ti­den upp­sl

Älskade Hem - - Sidan 1 - AV LARS COLLIN STY­LING BRIT­TA HEN­LEY MA­KE UP ANNA FRIDH FOTO MA­LIN CROP­PER

S, KÖNT SKULP­TE­RAD STUC­KA­TUR pam­pi­ga par­dör­rar och höga bröst­pa­ne­ler. De­ni­se Rud­berg är svag för sitt se­kel­skif­tes­bo­en­de. En vå­ning där lju­set tillåts spe­la fritt och dan­sa fram över de vit– och grå­må­la­de trä­gol­ven. Ljust och har­mo­niskt, men sam­ti­digt plats för spän­nan­de små vrår och tid för fun­de­ring­ar och kon­temp­la­tion.

Det är i fy­rarum­ma­ren på Ös­ter­malm i Stock­holm som den fjor­ton­fal­digt ut­giv­na för­fat­ta­ren sit­ter och ar­be­tar med si­na ro­ma­ner. Vid skriv­plat­sen i den my­si­ga hal­len ut­an­för sov­rum­mets höga dubbel­dör­rar lig­ger fort­fa­ran­de den hand­skriv­na an­teck­nings­bo­ken, ut­kas­tet till den förs­ta ro­ma­nen Vä­nin­nan från år 2000, som en på­min­nel­se och in­spi­ra­tions­käl­la.

Här satt De­ni­se Rud­berg ock­så mesta­dels och för­fat­ta­de sin se­nas­te bok Mel­lan fy­ra ögon . Och det in­te svårt att se hu­vud­per­so­nen, den me­del­ål­ders åkla­gar­sek­re­te­ra­ren Ma­ri­an­ne Jid­hoff bo i just den här vå­ning­en.

Ös­ter­malm är en an­nan li­ka själv­klar me­del­punkt i De­ni­se Rud­bergs ro­ma­ner. Stock­holms kanske mest om­ta­la­de (och om­tvis­ta­de) stads­del, där hon själv väx­te upp i en hy­reslä­gen­het på en tvär­ga­ta nå­gon­stans mel­lan Strand­vä­gen och Kar­la­vä­gen.

– Det här är verk­li­gen mi­na kvar­ter. Många för­äld­rar bru­kar sam­las här på kafé­et när vi har läm­nat bar­nen i sko­lan. Det är ett av få stäl­len på Ös­ter­malm som hål­ler öp­pet för bå­de fru­kost, lunch och mid­dag, sä­ger De­ni­se Rud­berg bakom ett högt glas kaf­fe lat­te och tar en li­ten tug­ga på en fra­sig cro­is­sant.

De för­fö­ris­ka dof­ter­na av ny­ba­kat kom­mer från ba­ge­ri­et på Broms, ba­ra någ­ra me­ter från Kar­la­plan. In­nan vi slår oss ner på kafé­ets ute­ser­ve­ring har De­ni­se gått ige­nom ett form­ligt pus­ska­las dä­rin­ne bland vän­ner från förr och nu. DE­NI­SE RUD­BERG TYC­KER om att kän­na sig som hem­ma, att hit­ta sin fy­sis­ka plats och lik­som gö­ra ett styc­ke Stock­holm till sitt. Två kvar­ter här­i­från lig­ger fort­fa­ran­de af­fä­ren där hon för förs­ta gång­en hand­la­de ensam som fy­ra­å­ring (!). Här finns bloms­ter­af­fä­ren där fa­mil­jen skaf­fa­de blom­mor till hel­gen. Läng­re upp låg ba­ge­ri­et där de dag­li­gen köp­te si­na fru­kost­fral­lor.

Här kan hon si­na ko­der. De­ni­se gil­lar att hit­ta det lil­la i det sto­ra.

På Broms kan hon of­ta sit­ta och skri­va un­der ti­dig för­mid­dag och ef­ter­mid­dag, då hon slipper av­bry­tas av kind­pus­san­det. Kafé­et som fö­re­te­el­se är ock­så en cen­tral plats och en bra me­ta­for för vår sam­tid, me­nar De­ni­se.

Män­ni­skor­na och mil­jö­er­na kan hon på si­na fem fing­rar. Men var­för den­na full­stän­di­ga fa­sci­na­tion för en stads­del?

– Först och främst är ju det här mammas ga­ta. Men det är ock­så en dub­bel­het. Jag har ett starkt be­hov av att skra­pa på ytan, att sä­ga ”som det är”. Sam­ti­digt som jag gil­lar när det är gans­ka in­pa­ke­te­rat, att man hål­ler sig till ytan. Det är som Jan Guil­lou bru­kar sä­ga: ”På Ös­ter­malm hål­ler al­la god hyfs he­la ti­den.” Här finns ett be­hov av att in­te ver­ka snob­big, och

”Mel­lan 20 och 30 var jag su­perslar­vig och släng­de all­ting om­kring mig. Nu har jag bli­vit pe­dan­tisk igen.”

där­för blir det en av­slapp­nad käns­la.

– Jag till­hör in­te nå­gon över­klass­fa­milj med re­gel­rätt Ös­ter­malmsupp­växt. Det gör att jag har en stark histo­ria här­i­från som bå­de gör att jag kän­ner mig väl­digt hem­ma och än­då an­ser mig ha rät­ten att kri­ti­se­ra min om­giv­ning. Jag kö­per in­te he­la kon­cep­tet, om man sä­ger så.

De­ni­se Rud­berg är trots stads­de­lens snob­bi­ga sta­tus, präg­lad av upp­väx­tens 70–tal när Ös­ter­malm re­flek­te­ra­des i en stör­re spe­gel av män­ni­skor. Hy­res­rät­ter­na do­mi­ne­ra­de fort­fa­ran­de. Hant­ver­kar­na ham­ra­de på in­ner­går­dar­na och De­ni­se själv gick på da­gis i det ny­bygg­da kom­plex­et Fäl­tö­versten.

I

DAG BOR hon åter in­te långt från upp­väx­tens lä­gen­het. Hu­set är byggt 1896. Myc­ket stuc­ka­tur. Högt i tak. De­ni­se har en för­kär­lek för rymd; den når nå­gon­stans mel­lan tre och fy­ra me­ter.

– Min bok­hyl­la går he­la vägen till ta­ket. Den är på nå­got vis ta­lan­de för he­la lä­gen­he­ten. Även om jag kan tyc­ka att det är ballt med öpp­na ytor och utslag­na väg­gar, gil­lar jag in­te rik­tigt det mo­der­na. Det är nå­got visst med stuc­ka­tur och tak­höjd. Och det är lätt­mö­ble­rat. De fles­ta möb­ler är tillåt­na i den här lä­gen­he­ten, den är för­lå­tan­de. Jag kan slänga in en li­te dam­mig Ho­wardsof­fa el­ler en halv­sun­kig lam­pa. Det krä­ver myc­ket mer pre­ci­sion att in­re­da nå­got som är byggt på 60- och 70-ta­let.

Ef­ter att ha sti­git in ge­nom yt­ter­dör­ren, kom­mer man ge­nast rakt in i en stor hall som nu­me­ra är om­byggd till kök. In­te sär­skilt stort, men funk­tio­nellt.

– Jag ba­kar myc­ket och visst ha­de det va­rit trev­ligt med ett stör­re kök. Sam­ti­digt, jag tyc­ker in­te att det är be­fo­gat att ri­va ut ett tre år gam­malt kök. Jag skul­le ald­rig kun­na sig­na­le­ra till mi­na barn att det är helt okej att ri­va ut nå­got som är helt nytt. Du som tycks upp­ta­gen av ko­der, vad vill du sig­na­le­ra med ditt boende? – Det är jät­te­vik­tigt att hem­met känns öp­pet och väl­kom­nan­de. När jag var li­ten var det in­te alls själv­klart att jag fick ta hem kom­pi­sar. Nu är det tvärtom: Al­la ska få kom­ma hem till oss.

– För mig går per­so­nen och hem­met ihop. Mel­lan 20 och 30 var jag su­perslar­vig och släng­de all­ting om­kring mig. Nu har jag bli­vit pe­dan­tisk igen. Jag mår gans­ka då­ligt när det är oord­ning, vil­ket sä­kert präg­lar mitt hem och hur jag ja­gar runt mi­na barn att de ska stä­da. Myc­ket har nog att gö­ra med mitt kre­a­ti­va ka­os, och då fun­ge­rar det in­te om det dess­utom är slar­vigt hem­ma.

Strik­ta ra­mar fö­der kre­a­ti­vi­tet, som hon sä­ger. Här i det sex­kan­ti­ga skriv­rum­met, egent­li­gen en sorts in­ner­hall mel­lan sov­rum och var­dags­rum, hål­ler hon hårt på si­na ar­bets­ti­der när bar­nen är bor­ta.

DET VIL­SAM­MA SOV­RUM­MET har fått en ny­byggd bal­kong. Al­la tre sov­rum­men är för­res­ten må­la­de i grått. Tren­digt just nu, kan tyc­kas, men De­ni­se blev väl­digt nöjd med re­sul­ta­tet.

– Ny­li­gen såg jag en do­ku­men­tär om för­fat­ta­ren Ian Fle­ming, som skrev Ja­mes

De­ni­se be­skri­ver sin egen in­red­nings­stil som tid­lös.

De­ni­se job­bar nu­me­ra hem­i­från, an­ting­en här i lä­gen­he­ten på Ös­ter­malm el­ler i som­mar­hu­set på Värm­dö. Med barn som bor hem­ma väx­el­vis har hon vis­sa da­gar gott om tid att äg­na sig åt si­na kom­man­de böc­ker. De in­ra­ma­de bil­der­na i bak­grun­den är tag­na un­der...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.