Vägen mot rätt­vi­sa Blod svett och tå­rar låg bakom världs­hi­sto­ri­ens mest be­röm­da tal.

1900-talet i text och bild - - Makthavare & Kändisar Vägen Mot Rättvisa -

Martin Lut­her King, pas­torn som trod­de på fred­li­ga de­mon­stra­tio­ner, möt­te de många tu­sen­tals män­ni­skor­na som sam­lats i Washing­ton D.C. med or­den: ”Jag är glad att va­ra med er den här da­gen som kom­mer att gå till histo­ri­en som den störs­ta de­mon­stra­tio­nen för fri­het i vårt lands histo­ria.” Det var den 28 au­gusti 1963, och trots att Kings ord ut­strå­la­de själv­sä­ker­het var det få som fak­tiskt för­stod hur vik­tig han och hans tal skul­le kom­ma att bli.

Den kal­la­des of­fi­ci­ellt för­mar­schen till Washing­ton för ar­be­te och fri­het och den ha­de pla­ne­rats se­dan de­cem­ber 1962. Det bör­ja­de som en ak­tion mot svar­ta ame­ri­ka­ners ar­bets­lös­het, men kom att hand­la om många av de sto­ra pro­blem som seg­re­ga­tio­nen med­för­de. Tal, mu­sik­fram­trä­dan­den och bö­ner på te­mat jäm­lik­het ska­pa­de en mäk­tig vi­sion om en ny fram­tid. Dr Martin Lut­her King, som idag ses som sy­no­nym med med­bor­gar­rätts­rö­rel­sen och kam­pen för svar­tas rät­tig­he­ter, var sist på ta­lar­lis­tan. Mar­schen star­ta­de ti­digt. Ryk­tet om de­mon­stra­tio­nen spreds snabbt och kloc­kan åt­ta på mor­go­nen an­län­de de förs­ta av 21 spe­ci­al­in­sat­ta tåg till hu­vud­sta­den. De följ­des snart av mer än 2 000 bus­sar och tio flyg­plan som satts i tra­fik för just det här till­fäl­let. Un­ge­fär 1 000 män­ni­skor med många oli­ka hud­fär­ger änt­ra­de Lin­coln Me­mo­ri­al var fem­te mi­nut, bland dem många väl­kän­da an­sik­ten som gav mar­schen li­te ex­tra upp­märk­sam­het. Bland and­ra Charl­ton Heston och Burt Lan­cas­ter de­mon­stre­ra­de den här da­gen, pre­cis som Mar­lon Bran­do som ha­de med sig en elekt­risk ko­fö­sa­re – en kraft­full sym­bol för po­li­sens över­våld. Ta­lar­na gjor­de sig re­do att stäl­la sig fram­för en publik på runt 250 000 män­ni­skor, långt fler än de 100 000 som man från bör­jan hop­pa­des på.

Den stän­digt väx­an­de publi­ken var upp­fylld av hopp och op­ti­mism, men det fanns ock­så en käns­la av oro bland dem. Ti­di­ga­re med­bor­gar­rätts­li­ga de­mon­stra­tio­ner ha­de slu­tat i våld­sam­he­ter. Den då­va­ran­de pre­si­den­ten John F. Ken­ne­dy var nu nå­got mot­vil­lig till mar­schen av rädsla för nya kon­flik­ter. Pen­ta­gon sva­ra­de med att sät­ta ut tu­sen­tals mi­li­tä­rer och när­ma­re 6 000 po­li­ser i för­or­ter­na. Det­ta trots ar­ran­gö­rer­nas löf­te om en fred­lig pro­test.

Sprit­för­sälj­ning var för­bju­det i he­la sta­den och sjuk­hu­sen bunk­ra­de upp med blod och bokade om in­pla­ne­ra­de ope­ra­tio­ner. In­ter­ner på fäng­el­ser­na flyt­ta­des till nya lo­ka­ler, och man tänk­te sig an­vän­da cel­ler­na till dem som skul­le hål­la på med ci­vil olyd­nad på ga­tor­na, nå­got man trod­de var en ound­vik­lig kon­se­kvens på den störs­ta de­mon­stra­tio­nen i sitt slag i USA:S histo­ria.

Många av de som del­tog var oro­li­ga för sin sä­ker­het, men dök än­då upp den­na au­gus­ti­dag för att de in­såg hur vik­tig rö­rel­sen var för de­ras land, ett land som höll på att sli­tas isär av al­la kon­flik­ter. Pa­trik Hen­ry Bass skri­ver i sin bok Li­kea­migh­tystream att en av dem som de­mon­stre­ra­de, John Mars­hall Ki­li­manja­ro som res­te till mar­schen från Gre­ens­bo­ro i North Ca­ro­li­na, be­rät­ta­de att många var räd­da. ”Vi viss­te in­te var vi skul­le mö­tas. Nå­got lik­nan­de ha­de ald­rig gjorts ti­di­ga­re. Jag satt mitt emot en svart pre­di­kant med sin vi­ta kra­ge på sig. Ibland brast folk på bus­sen ut i sång, till ex­em­pel Ohfree­dom och We Shal­lo­ver­come, men vi sjöng in­te så of­ta. Vi bad mest för att ingen­ting hemskt skul­le hän­da.” Ki­li­manja­ro res­te mer än 48 mil för att va­ra med på mar­schen. Många från Bir­ming­ham, Ala­ba­ma (där King var en sär­skilt pro­mi­nent per­son) res­te mer än 20 tim­mar och 120 mil med buss för att va­ra med. De ha­de al­la in­ve­ste­rat en hel del tid, peng­ar och ener­gi i mar­schen. Förväntan låg i luf­ten.

Hu­vud­ta­la­ren Martin Lut­her King, den kän­de ak­ti­vis­ten, re­spek­te­ra­de pas­torn och hårt ar­be­tan­de le­da­ren för SCLC (Sout­hern Christian Le­a­ders­hip Con­fe­rence) ha­de fort­fa­ran­de in­te gjort fär­digt sitt tal. Det­ta trots att han ha­de gått och lagt sig kloc­kan fy­ra på mor­go­nen da­gen in­nan ef­ter en lång­va­rig dis­kus­sion med si­na råd­gi­va­re. ”De lo­gis­tis­ka för­be­re­del­ser­na för mar­schen var så om­fat­tan­de att själ­va ta­let in­te var den störs­ta pri­o­ri­te­ten”, be­rät­ta­de se­na­re Kings vän och tal­skri­va­re Cla­rence B Jo­nes.

Det var in­te för­rän kväl­len in­nan mar­schen som sju per­so­ner, bland dem Jo­nes, sam­la­des till­sam­mans med King för att ge si­na åsik­ter på den sista ver­sio­nen av ta­let. Det var Jo­nes upp­gift att gö­ra an­teck­ning­ar och skri­va om dem till ett tal som skul­le fånga na­tio­nens hjär­ta. Ing­en en­kel sak då al­la på mö­tet ha­de myc­ket att bi­dra med och al­la vil­le bli hör­da. ”Jag för­sök­te sam­man­fat­ta de oli­ka syn­punk­ter­na som hans föl­ja­re kom med”, skri­ver Jo­nes i boken Be­hind­t­hedream. ”Det var in­te lätt. Det kom rös­ter från al­la håll och jag ha­de svårt att få ord­ning på det”. En­ligt Jo­nes blev King snart fru­stre­rad och sa till si­na råd­gi­va­re att: ”Jag tän­ker nu gå upp på mitt rum och ta­la med Gud. Vi ses imor­gon”.

Det var ut­an tve­kan så att King tänk­te länge på den upp­gift som låg fram­för ho­nom in­nan han som­na­de. Vid det här laget var King en väl­känd po­li­tisk fi­gur, men få ut­an­för den svar­ta kyr­kan och ak­ti­vis­men ha­de hört ho­nom hål­la nå­got läng­re tal för en stör­re publik. Me­dan de re­la­tivt nya tv-ka­na­ler­na för­be­red­de sig på att sän­da hans bild i mil­jo­ner ame­ri­ka­ners hem viss­te King att han mås­te ut­nytt­ja den nya platt­for­men för att spri­da sitt bud­skap.

När han änt­li­gen gick fram till po­di­et blev det klart att Kings plats i pro­gram­met var en tyd­lig nackdel för ho­nom. Det var en otro­ligt varm dag och publi­ken ha­de bör­jat läm­na mar­schen för att åka hem. Ett mo­dernt ljud­sy­stem ha­de in­stal­le­rats just för det här till­fäl­let men

”På ett ögon­blick byt­te King sin for­mel­la ton mot att istäl­let ta­la från hjär­tat.”

det blev sa­bo­te­rat in­nan even­tet bör­ja­de. Det be­tyd­de att det var svårt att hö­ra hög­ta­lar­na trots ex­tra hjälp från den ame­ri­kans­ka sig­nal­kå­ren.

Men King ha­de re­dan lyc­kats över­le­va döds­hot, bomb­hot, fle­ra ar­re­ste­ring­ar, ett fäng­el­se­straff och stän­di­ga hot i sin kamp för svar­tas rät­tig­he­ter i USA. Han skul­le in­te lå­ta de här för­hål­lan­de­vis små bak­sla­gen hind­ra ho­nom. Han pla­ce­ra­de sitt ma­skin­skriv­na tal med de många hand­skriv­na an­teck­ning­ar­na på po­di­et och bör­ja­de ta­la.

Han bör­ja­de pas­sio­ne­rat lä­sa upp ta­let som bar in­spi­ra­tion från så­väl själv­stän­dig­hets­för­kla­ring­en som eman­ci­pa­tions­dekle­ra­tio­nen och den ame­ri­kans­ka kon­sti­tu­tio­nen. Ta­let in­klu­de­ra­de ti­digt en vink­ning till Abra­ham Lin­colns tal i Get­tys­burg (”För hund­ra år se­dan …”). Ett tal som var li­ka iko­niskt som det King nu fram­för­de och som vi­sa­de den då­va­ran­de pre­si­den­tens vi­sion om en fram­tid där al­las li­ka rät­tig­he­ter re­spek­te­ra­des.

Kings språk var ryt­miskt och han an­vän­de re­to­ris­ka knep som re­li­giö­sa me­ta­fo­rer och ett upp­re­pan­de av en och sam­ma fras i bör­jan på var­je ny me­ning. ”Hund­ra år se­na­re …”, ro­par han och be­kräf­tar att Lin­colns dröm än­nu in­te bli­vit verk­lig­het: ”Kan vi in­te va­ra nöj­da. USA har gett det svar­ta fol­ket en check som in­te går att lö­sa in.”

Jo­nes såg på när King för­trol­la­de sin publik och kun­de an­das ut. ”Det var en an­ge­näm chock att hö­ra att han ver­ka­de an­vän­da sig av de öpp­nings­re­pli­ker jag skrev ner kväl­len in­nan i mitt ho­tell­rum”, avslöjar han i Be­hind­t­hedream. Men se­dan hän­de nå­got som in­te fanns med i ma­nu­set. Go­spelsång­a­ren Ma­halia Jack­son som ha­de upp­trätt ti­di­ga­re un­der da­gen ro­pa­de plöts­ligt ”Be­rät­ta för dem om din dröm Martin!”. Då la­de King si­na an­teck­ning­ar åt si­dan och sträck­te på sig fram­för publi­ken. Jo­nes för­stod vad som var på väg att hän­da och sa till den som satt bred­vid ho­nom: ”De vet in­te om det än, men de är på väg att hö­ra en pre­di­kan.”

På ett ögon­blick byt­te King sin for­mel­la ton mot att istäl­let ta­la från hjär­tat. Han be­rät­ta­de om sin vi­sion, sin dröm som skul­le för­änd­ra med­bor­gar­rätts­rö­rel­sens fram­tid. ”Jag har en dröm”, sa han i det som skul­le bli ta­lets mest be­röm­da me­ning, ”att mi­na fy­ra barn en dag in­te kom­mer att bli döm­da för fär­gen på de­ras hud, ut­an för de­ras ka­rak­tär.”

”Jäv­lar!”, ut­brast Walker Wy­att som var yt­ter­li­ga­re en av Kings råd­gi­va­re. ”Han an­vän­der dröm­men.” Wy­att ha­de ti­di­ga­re av­rått King från dröm­re­to­ri­ken. ”Det är ba­nalt och kli­ché. Du har an­vänt det för många gång­er re­dan.” King ha­de pre­cis som Wy­att sa an­vänt me­ning­en fle­ra gång­er ti­di­ga­re på oli­ka ar­range­mang, men det­ta var in­nan mass­me­di­er­nas da­gar och ta­let var in­te all­mänt känt. För de mil­jo­ner som tit­ta­de på tv och såg ta­let li­ve var det helt ori­gi­nellt och ny­ska­pan­de.

De till­fäl­len King ti­di­ga­re pra­tat om sin dröm ha­de det ut­an tve­kan gått hem hos all­män­he­ten, men in­te på det här sät­tet. Den här gång­en var myc­ket an­norlun­da. Tu­sen­tals män­ni­skor vi­sa­de sitt en­ga­ge­mang och skrek med i ta­let. När King ut­ta­la­de den sista me­ning­en: ”Änt­li­gen fria, änt­li­gen fria, tack Gud den allsmäk­ti­ge, vi är änt­li­gen fria!” så fick han stå­en­de ova­tio­ner från den enor­ma publi­ken på Na­tio­nal Mall.

”Från och med nu sågs King som na­tio­nens fi­en­de och FBI bör­ja­de över­va­ka ho­nom.”

Kings tal var ett av­gö­ran­de ögon­blick i den svar­ta histo­ri­e­skriv­ning­en och kam­pen för svar­tas rät­tig­he­ter. ” Trots att han var ex­tremt känd in­nan han gick upp för att ta­la,” skrev Jo­nes, ”så kom han till­ba­ka på and­ra si­dan om histo­ri­en.” Till och med pre­si­dent Ken­ne­dy som själv var en myc­ket duk­tig ta­la­re vän­de sig till sin as­si­stent och sa: ”Han är jäk­ligt bra.”

Trots det var in­te al­la re­ak­tio­ner­na li­ka po­si­ti­va. FBI var oro­li­ga för Kings en­ga­ge­mang och di­rek­tö­ren för FBI, J. Ed­gar Hoo­ver, såg ho­nom som en far­lig ra­di­kal. Två da­gar ef­ter mar­schen skrev Fbi-agen­ten Wil­li­am C. Sul­li­van ett me­mo om Kings ak­ti­vi­te­ter: ”I lju­set av Kings mäk­ti­ga, de­ma­go­gis­ka tal igår har han gått för­bi al­la and­ra svar­ta le­da­re när det gäl­ler in­fly­tan­de över de svar­ta mas­sor­na. Vi mar­ke­rar att han är den far­li­gas­te svar­ta man­nen i lan­det när det vi ta­lar om kom­mu­nism, den svar­ta rö­rel­sen […] och den na­tio­nel­la sä­ker­he­ten.”

Från och med nu sågs King som na­tio­nens fi­en­de och FBI bör­ja­de över­va­ka ho­nom. En­ligt Mars­hall Fra­dy i bi­o­gra­fin Mar­tin­lut­her­kingjr:ali­fe, skic­ka­de FBI till och med in­spel­ning­ar från Kings mö­ten med äls­ka­rin­nor. Nå­got som King miss­tänk­te var ett il­la dolt för­sök från FBI att få ho­nom att dri­vas till själv­mor­dets rand.

Det kan ver­ka svårt att tro, men kri­ti­ken kom in­te ba­ra från eta­blis­se­mang­et ut­an ock­så från Kings jäm­li­kar. Med­bor­gar­rätts­ak­ti­vis­ten och för­fat­ta­ren An­ne Moody res­te till Washing­ton DC från Mis­sis­sip­pi och hon minns: ”Jag satt på grä­set och lyss­na­de på ta­len. Tyd­li­gen ha­de vi ’dröm­ma­re’ istäl­let för le­da­re. Varen­da en av dem ställ­de sig upp och dröm­de. Martin Lut­her King pra­ta­de om sin dröm. Jag tänk­te att hem­ma i Can­ton har vi in­te ens tid att so­va, än mind­re att dröm­ma.”

Den kän­de ak­ti­vis­ten Mal­colm X för­döm­de ock­så bå­de mar­schen och Martin Lut­her Kings tal. Han ska ha kal­lat even­tet ”far­sen i Washing­ton” och skrev se­na­re i sin själv­bi­o­gra­fi att: ”Vem har hört ta­las om ar­ga re­vo­lu­tio­nä­rer som ding­lar med be­nen till­sam­mans med si­na för­tryc­ka­re vid en näck­ros­damm, sjung­er psal­mer och re­ci­te­rar ’Jag har en dröm’-tal?”

Oav­sett var en del av kri­ti­ker­na sa fanns det ing­et tvi­vel om att Kings tal gjor­de ho­nom till en le­da­re. Hans fram­trä­dan­de har ran­kats som 1900-ta­lets ab­so­lut störs­ta och han har fått ti­teln ”Man of the Ye­ar” av väl­kän­da Ti­me Ma­ga­zi­ne. Han fick till och med mot­ta No­bels freds­pris. Vid den ti­den var han den yngs­ta per­so­nen som nå­gon­sin bli­vit till­de­lad den pre­stige­fyll­da ut­märk­ning­en.

Vik­ti­gast av allt var dock att bå­de mar­schen och Kings tal sat­te igång de­bat­ten och ba­na­de väg för nya och kon­kre­ta med­bor­gar­rätts­li­ga re­for­mer. Nu var jäm­lik­het och al­las li­ka vär­de högst på agen­dan.

Den så kal­la­de ”Ci­vil Rights Act of 1964” var den ban­bry­tan­de lag­stift­ning som gjor­de det olag­ligt att dis­kri­mi­ne­ra män­ni­skor på grund av de­ras hud­färg, re­li­gi­on, kön el­ler ur­sprung. La­gen sat­tes allt­så i kraft mind­re än ett år ef­ter att King ställ­de sig upp och de­la­de sin dröm.

Halv­vägs ige­nom ta­let för si­na många tu­sen med­syst­rar och brö­der de­kla­re­ra­de Martin Lut­her King Jr att: ”Vi kan in­te gå en­sam­ma.” Det fak­tum att han ta­la­de rätt från hjär­tat på ett så öp­pet och po­e­tiskt sätt skul­le i slutän­dan be­ty­da att ing­en skul­le be­hö­va gå en­sam.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.