Challenger-tragedin
Inkompetens och misskötsel låg bakom en av de värsta olyckorna i rymdresandets historia.
”Åh, nej.” Så löd piloten Michael Smiths sista ord, och det var också det sista som hördes från rymdfarkosten Challenger. Vi kommer aldrig att få veta vad Smith tänkte när han sa de här orden. Bara en sekund senare exploderade rymdskeppet och alla sju astronauter ombord omkom. Hur och varför det hände är en komplex historia som präglas av otur, misskötsel och i slutändan tragedi.
Historien om Challenger började långt innan den sista flygningen, den 28 januari 1986. Vi kan gå hela vägen tillbaka till rymdprogrammets början. Rymdfarkosten Challenger var något helt nytt på 1970-talet. Dåtidens rymdfarkoster bestod av enkla kapslar som sköts upp i rymden med hjälp av en raket. När farkosten skulle tillbaka till jorden använde man sig av fallskärmar. Detta var en välbeprövad metod som ansågs vara säker. Men rymdresorna var och förblev dyra. NASA ville därför skapa en rymdfarkost som kunde användas mer rutinmässigt. Den färdiga produkten var kanske inte lika avancerad som rymdfarkosten i År 2001 – ett rymdäventyr, men var fortfarande imponerande för den här tiden. NASA lyckades dock inte spara in lika mycket pengar som man hade hoppats på. Detta främst på grund av de höga renoveringskostnaderna efter varje uppdrag.
De nya framstegen med Challenger pekade mot en framtid där rymdresor kanske inte bara var för astronauter. Det fanns plats för sju personer i rymdfarkosten, men alla behövdes inte för att sköta själva navigationen. Det fanns till exempel plats för två allmänna specialister ombord, kanske forskare eller till och med civilister.
Den här resan, STS-51-L, skulle bli den 25:e rymdresan sedan april 1981. Rymdfarkosten hade skjutits upp många gånger och gjorde flera turer om året. År 1984 annonserade president Ronald Reagan att man skulle starta rymdprogrammet Lärare i rymden (Teachers In Space, TISP). Programmet gick ut på att ta med lärare på rymdresorna som extra passagerare. Det var nytt för NASA och helt världsunikt.
11 000 lärare ansökte om den eftertraktade platsen ombord på Challenger på uppdraget STS51-L. Under processen att hitta rätt person var det en person som utmärkte sig, delvis på grund av hennes smittande entusiasm. Christa Mcauliffe arbetade som samhällskunskapslärare på Concord High School i New Hampshire. Det var tänkt att Mcauliffe skulle ägna sig åt utbildning under sina två veckor i jordens omloppsbana, bland annat två stycken 15 minuter långa lektioner för 2 miljoner amerikanska skolbarn.
”Jag svävar fortfarande på moln”, sa hon vid en presskonferens när det visade sig att hon fått den eftertraktade platsen. ”Jag vet inte när jag kommer ner igen.”
När Mcauliffe blivit vald var planeringen för resan i full gång. Allmänhetens intresse för rymdprogrammet hade sjunkit de senaste åren och NASA hoppades att Mcauliffe kunde få människor intresserade på nytt. Vissa menar att NASA kände en viss stress vid tiden för Challenger-resan. De ville helst skjuta upp sina farkoster så ofta och snabbt som möjligt. Det var kanske på grund av detta som problemen med Challenger uppstod.
Man märkte att det fanns problem med rymdfarkosten redan när den började byggas på 70-talet. Från början användes en större tank med två SRBraketer (Solid Rocket Boosters) på vardera sida. Var och en av dem var uppbyggd av sju sektioner och sex av dem satt ihop med hjälp av så kallade o-ringar i gummi som mätte 11,6 meter i diameter.
Det Utah-baserade företaget Morton Thiokol låg bakom konstruktionen av Srb-raketerna, men kom tidigt i processen fram till att det fanns vissa problem med O-ringarna. I vissa test böjde sig metallen på Srb-raketerna vilket gjorde att det slapp ut varm ånga vid O-ringarna. Om läckan var stor kunde det resultera i att raketerna slutade fungera. Med andra ord: de kunde explodera. Man visste att O-ringarna inte var lika täta som man hade hoppats på, men man förstod inte hur allvarligt detta faktiskt var.
Själva farkosten saknade dessutom ett välfungerande system för att avsluta uppskjutningen. Tidigare bemannade farkoster med kapslar hade en särskild mekanism högst upp som gjorde att man kunde skjuta ut kapseln och ta den till säkerhet innan raketerna exploderade. NASA hade dock aldrig behövt använda den här typen av system på någon av de tidigare bemannade flygningarna.
På Challenger befann sig dock hela besättningen inne i kabinen, ungefär som på ett flygplan. Det var sju besättningsmedlemmar på två plan och det fanns ingen chans att skjuta ut alla om något skulle gå fel. Det hade pratats om att skapa en ny avtagbar kabin även på Challenger, men det skulle visa sig vara för svårt. Antagligen för att det gjorde att rymdfarkosten blev alldeles för tung.
Detta betydde att det inte fanns något sätt att få ut besättningen under uppskjutning. Efter Challengerkatastrofen skulle detta förändras. Besättningen på Challenger fick tillgång till fallskärmar och om något oväntat hände var planen att piloten skulle försöka få farkosten att glida in i en säker landning på marken. Besättningen skulle sedan hoppa ut genom en lucka och sedan försöka ta sig ner för en stång medan de skulle undvika att träffa vingen i skuttet på vägen ut. Det här systemet skulle aldrig användas och i vilket fall fanns det inget sätt att stoppa raketerna när de väl var igång. Det här betydde att piloten skulle behöva vänta ut raketerna i ungefär två minuter innan han kunde försöka landa farkosten säkert på marken. Den här metoden hade inte räddat besättningen på Challenger som antagligen dog direkt när farkosten träffade Atlanten.
Allt detta leder oss fram till just den ödesdigra dagen 28 januari. Uppskjutningen följdes av många, och man räknar med att 17 procent av amerikanerna tittade på livesändningen. 85 procent av befolkningen visste om olyckan en timme efter att den skett.
Flygningen STS-51-L var ordentligt försenad. Den var först planerad till den 22 januari, sedan föreslogs dagen därpå på grund av förseningar med ett tidigare uppdrag, Columbias STS-61-C. Det dåliga vädret i Dakar, Senegal (där farkosten skulle landa om något gick fel under flygningen) gjorde att man tvingades skjuta upp det hela ytterligare. Allt detta gjorde att man istället bokade uppskjutningen till 28 januari.
Samtliga av NASA:S rymdskepp sköts upp på det kända Kennedy Space Center Launch Complex 39 i Cape Carneval i Florida. Platsen var särskilt passande på grund av närheten till ekvatorn (eftersom jordens rotation ger en extra skjuts) samt att den låg på östkusten vid ett hav. Detta gjorde att reservdelar från planet (som resterna från raketerna) kunde släppas ner i havet efter uppskjutning. Florida är dock också känt för sitt oberäkneliga väder, och på uppskjutningsdagen föll temperaturen under 0, till –2,2 grader. Den dittills lägsta temperaturen vid en uppskjutning var 12 grader.
Ingenjörerna på Morton Thiokol varnade NASA om att O-ringarna inte höll helt tätt när det var kallt. Ingenjören Rob Ebeling var särskilt ärlig med detta. NASA var däremot starkt emot ytterligare en försening. De låg ju trots allt redan efter i schemat.
Ett otroligt samtal skulle följa. Thiokols chefer hade sagt till NASA att de måste boka om uppskjutningen till ett senare tillfälle, men NASA:S George Hardy, som var chef på Srb-projektet, svarade: ”Jag är helt förfärad av er rekommendation.” Detta återberättades många år senare av Roger Boisjoly, som också arbetade som ingenjör på Thiokol, i ett radioprogram i NPR. Ytterligare en chef på NASA, Lawrence Mulloy, uttalade sig: ”Men herregud Thiokol. När tycker ni att det är dags då, nästa april kanske?” Trots de många orosmomenten fortsatte NASA som planerat. Kort senare skulle Thiokol ändra sin bedömning och anse att uppskjutningen kunde ske, trots allt.
”Uppskjutningen visades i tv och man kan tydligt se rökplymen 58 sekunder in, men få visste vad den egentligen betydde.”
Ebeling var särskilt chockad. Han pratade med sin fru Darlene kvällen innan det var dags och sa ”det kommer att explodera”, rapporterar NPR. Han berättade senare i en intervju från 2016 att: ”Jag tror att det var ett av Guds misstag. Han skulle inte ha valt mig till det här jobbet. Nästa gång jag talar med honom kommer jag att fråga varför. Varför jag, du valde en nolla.”
På morgonen den 28 januari fortsatte förberedelserna som planerat. Ett tjockt islager hade lagt sig på farkosten, vilket skapade ännu mer oro om raketernas tillstånd. Uppskjutningen blev ytterligare en timme försenad, men eftersom isen tycktes smälta bestämde man att det gick bra att fortsätta. På förmiddagen klockan 11:38 lokal tid var det dags.
Det började gå fel bara två sekunder efter uppskjutning. O-ringarna gick sönder nästan omedelbart, men ett objekt satt tillfälligt i vägen för en större läcka. Det här verkar vara det enda som hindrade att farkosten exploderade redan på marken. Challenger steg högre och högre upp i luften, och allt verkade gå som det skulle. ”Nu är det dags för den 25:e resan”, rapporterade tv-kommentatorn Hugh Harris.
Men bara 36 sekunder efter att Challenger lyfte träffades skeppet av en rejäl vind vilket knuffade ut det ur kurs. Datorn ombord kompenserade för rörelsen, men det gjorde också att det lösa objektet som satt i vägen för läckan flyttades.
Rogersrapporten
Omständigheterna kring utredningen av Challengerkatastrofen skulle komma att bli nästan lika ökänd som olyckan själv. Utredningen tillsattes på order av president Ronald Reagan och målet var att förstå vad som hade orsakat olyckan. Många kända namn låg bakom utredningen, till exempel Neil Armstrong och Sally Ride. Ett namn var extra känt, nämligen den teoretiska fysikern Richard Feynmans.
Utredningens resultat var att olyckan orsakades av att Srb-raketernas O-ringar inte fungerade som de skulle på grund av ett designfel. ” Vi har kommit fram till att varken Thiokol eller NASA tog varningarna om den utformningen av O-ringarna på allvar” var den slutgiltiga bedömningen. Feynman däremot startade en egen undersökning och tittade närmare på hur arbetet på NASA fungerade. Han kom fram till att det fanns allvarliga brister i kommunikationen mellan ingenjörerna och ledningen.
Ett av de mest skrämmande fynden var den förväntade felintensiteten hos rymdprogrammet. NASA:S chefer berättade att det fanns en risk på på 100 000 att något skulle gå fel, men den här siffran var tagen ur luften. När han frågade om ingenjörerna kunde beräkna riskerna för en olycka helt anonymt var siffran en annan, mellan 1 på 50 och 1 på 200. Feynman genomförde också ett experiment med O-ringarna i en tv-sänd utredning där han lade en ring i en kopp is. Hans stil var inte populär bland de andra medlemmarna och hans resultat fick begränsat utrymme i huvudrapporten.
Man räknar i efterhand med att den här vindstöten var den starkaste som någonsin upplevts vid en uppskjutning. Om det hade varit vindstilla hade kanske Challenger klarat sig.
Men så blev det inte. Challenger hade saktat ner i den starka vinden, men var nu på väg i full fart uppåt, ungefär 51 sekunder efter uppskjutningen. Vid 58 sekunder flammade det till vid den högra raketen där en av O-ringarna gått sönder. Det bildades en stor rökplym på mindre än en sekund.
Uppskjutningen visades i tv och man kan tydligt se rökplymen 58 sekunder in, men få visste vad den egentligen betydde. Flamman började bränna själva Srb-raketen och förstörde den del av farkosten som band ihop raketen och bränsletanken. Personalen i kontrollrummet förstod inte vad det var som hände. Efter 68 sekunder beslutade astronauten Dick Covey (som var ansvarig för kommunikationen med kapseln) att öka förbränningen hos de huvudsakliga motorerna. ”Uppfattat. Ja till det”, svarade Dick Scobee ombord på Challenger.
Resultatet kom omedelbart. Vid 72 sekunder brändes fästet mellan den högra raketen och huvudtanken igenom. Det roterade runt och träffade sedan huvudtanken. Efter 73 sekunder skedde katastrofen.
På bara någon sekund bröts den externa tanken i två delar. Det var inte någon större explosion, men det gick våldsamt till och det började brinna. Challenger gick i bitar medan Srb-raketerna okontrollerat flög iväg från explosionen. Efter 78 sekunder fylldes luften av enorma moln av rök och bränsle. Bilden av Challenger som sprängs i luften är något man inte glömmer i första taget.
Det är inte helt klargjort när astronauterna faktiskt dog. Vid den här tiden var NASA:S officiella version att astronauterna antingen dog eller slogs medvetslösa i den kraftiga smällen. Kabinen ska sedan ha slagit ner i havet, vilket dödade samtliga direkt. Vissa experter, samt en djupgående artikel av reportern Dennis E. Powell i Miami Heralds magasin Tropic, föreslår att besättningen överlevde och var vid medvetande fram till kollisionen med havet. De skulle då ha varit fångade i kabinen i 2 minuter och 45 sekunder utan något sätt att fly och sedan träffa havet med en hastighet av 333 kilometer i timmen. Något som dödade besättningen omedelbart.
Senare fynd på botten av Atlanten där kabinen till sist hamnade, visar att vissa av astronauterna hade satt på sina syremasker. Detta indikerar att de faktiskt hade överlevt den första stora smällen och eldsvådan. Vi kommer antagligen aldrig att få veta exakt när de dog. Räddningspersonalen tog med sig astronauternas kvarlevor, de som kunde identifieras gavs till familjerna och resten ligger nu begravda på Arlingston National Cementery i Virginia i ett monument till besättningens ära.
Direkt efter olyckan var det dags för ingenjörer och annan personal att börja titta närmare på den tillgängliga datan för att försöka förstå vad det var som hade hänt. Det var först efter den så kallade Rogers-rapporten som informationen om O-ringarna blev allmänt känd. De tidiga rapporterna visade snarare på att någonting hade exploderat vid tanken. Räddningsoperationens resultat visade senare att så inte var fallet.
President Ronald Reagan gav ett tal i det Ovala rummet efter katastrofen. ”Vi har vant oss vid den nya tidens mirakel”, sa han. ”Det blir svårare att imponera på oss. Men det amerikanska rymdprogrammet har de senaste 25 åren gjort just detta. Vi har blivit vana vid tanken på rymden. Vi kanske har glömt att vi bara har börjat. Vi är fortfarande pionjärer. Challengerbesättningen var pionjärer.”
NASA skulle inte göra några nya försök förrän den 29 september 1988 när Discovery åkte iväg på ett nytt uppdrag. Det nya rymdprogrammet var framgångsrikt fram till 2003 när ytterligare en katastrof, den här gången med Columbia, skakade NASA.
NASA hade problem med uppdraget redan innan olyckan. De tvingades till exempel att parera företag som ville att deras satelliter skulle skickas upp tillsammans med Columbia. Vissa ville använda andra Nasa-raketer, som till exempel Titan. NASA ändrade också sin attityd till media efter olyckan. Journalistkåren nekades tillgång till viktig information dagarna efter olyckan. Idag är NASA betydligt mer tillmötesgående.
Challenger-olyckan var en mörk dag i rymdresandets historia. Det drar än idag en skugga över NASA och kan vara en av anledningarna till att organisationen är så restriktiv med fler rymdäventyr. Rymdprogrammet upphörde i juli 2011, men Challengers besättning kommer att leva länge i våra minnen.