Tjer­no­byl-olyc­kan

Det bör­ja­de med en ru­tin­mäs­sig sä­ker­hets­kon­troll, men led­de till 1900-ta­lets mest all­var­li­ga kärn­krafts­o­lyc­ka. Olyc­kan bi­drog ock­så till Sov­je­tu­ni­o­nens fall.

1900-talet i text och bild - - Innehåll -

För 30 år se­dan bör­ja­de värl­den för­stå kon­se­kvens­er­na av en kärn­krafts­o­lyc­ka. Det enor­ma kärn­kraft­ver­ket Tjer­no­byl som stän­digt spyd­de ur sig moln av rök och as­ka var för många en re­pre­sen­ta­tion av Sov­je­tu­ni­o­nens sto­ra am­bi­tio­ner. Ver­ket bör­ja­de an­vän­das på 70-ta­let och låg i Ukrai­na, un­ge­fär 16 kilo­me­ter nord­väst om sta­den Tjer­no­byl. Vid 1984 an­vän­des fy­ra ak­ti­va re­ak­to­rer. Var­je re­ak­tor kun­de pro­du­ce­ra en gi­ga­watt elekt­ri­ci­tet och he­la ver­ket stod för un­ge­fär tio pro­cent av Ukrai­nas pro­duk­tion av elekt­ri­ci­tet. Men Sov­je­tu­ni­o­nen vil­le mer. Yt­ter­li­ga­re två re­ak­to­rer bygg­des 1986, och må­let var att gö­ra Tjer­no­byl till ett av värl­dens störs­ta kärn­kraft­verk.

Ver­ket var ock­så en stor ar­bets­gi­va­re för lo­ka­la ar­be­ta­re och en hel del män­ni­skor flyt­ta­de till re­gi­o­nen för att ar­be­ta på ver­ket. Sta­den Prypjat bygg­des 1970 för att in­hy­sa när­ma­re 50 000 an­ställ­da och de­ras fa­mil­jer, ba­ra cir­ka tre kilo­me­ter från kärn­kraft­ver­ket. Det kanske in­te var den vack­ras­te bygg­na­den, men den var enormt vik­tig för re­gi­o­nens eko­no­mi och ett be­vis på att Sov­je­tu­ni­o­nen var li­ka tek­niskt avan­ce­ra­de som de ri­va­li­se­ran­de län­der­na i väst.

En av dem som ar­be­ta­de på ver­ket var Alek­sandr Aki­mov. Han blev den 26 april 1986 an­sva­rig för en ru­tin­mäs­sig sä­ker­hets­kon­troll av re­ak­tor fy­ra. Ba­ra två vec­kor se­na­re dog han av all­var­lig strål­nings­för­gift­ning ef­ter det som skul­le räk­nas som 1900-ta­lets värs­ta kärn­krafts­o­lyc­ka.

Ver­ket var i all­ra högs­ta grad ef­fek­tivt när det gäll­de att ge­ne­re­ra elekt­ri­ci­tet, men det fanns vis­sa tvek­sam­he­ter gäl­lan­de sä­ker­he­ten. De fy­ra re­ak­to­rer­na var av ty­pen RBMK som pro­du­ce­ra­de bå­de plu­to­ni­um och elekt­ri­ci­tet. Det be­tyd­de att de var nå­got an­norlun­da från stan­dard­mo­del­ler­na. Man an­vän­de till ex­em­pel en unik kom­bi­na­tion av gra­fit­mo­de­ra­to­rer och vat­ten­kyl­ning. Dess­utom var re­ak­to­rer­na in­sta­bi­la vid låg ener­gi, vil­ket i förs­ta hand be­rod­de på hur ver­kets styr­sta­var var de­sig­na­de.

Sov­je­tu­ni­o­nen var en ”in­tres­sant” plats år 1985. In­om ba­ra fem år skul­le de kom­mu­nis­tis­ka sty­ret kra­scha to­talt och uni­o­nen upp­hö­ra att ex­i­ste­ra. En ut­veck­ling som skul­le på­ver­ka en hel ge­ne­ra­tion ukrai­na­re. När Tjer­no­byl-olyc­kan sked­de var de gam­la vär­de­ring­ar­na dock i högs­ta grad ak­tu­el­la. Det gam­la ta­le­sät­tet ”kun­skap är makt” var re­ge­ring­ens grund­prin­cip. Trots det­ta var det många som in­te viss­te vad det var som höll på att hän­da. Det var ba­ra ett få­tal som viss­te om att Tjer­no­byl-ver­ket in­te ha­de byggts med de re­ak­tor­bygg­na­der som kun­de hind­ra att ra­di­o­ak­tivt ma­te­ri­al spreds. Den här ty­pen av kon­struk­tio­ner fanns i de fles­ta kärn­kraft­verk i and­ra län­der. Det fak­tum att re­ak­tor­bygg­na­den sak­na­des be­tyd­de att det ra­di­o­ak­ti­va ma­te­ri­a­let in­te skul­le kun­na lag­ras på ett sä­kert sätt. Om det skul­le ske en olyc­ka skul­le ra­di­o­ak­tivt ma­te­ri­al spri­das i när­om­rå­det och or­sa­ka sto­ra ska­dor på mil­jö och män­ni­skor.

Det här hem­lig­hets­ma­ke­ri­et sked­de in­te ba­ra gente­mot and­ra län­der, ut­an ock­så in­om uni­o­nen. Alek­sandr Aki­movs chefsin­gen­jör Ana­to­lij Djat­lov häv­da­de att han in­te kän­de till att det skett ti­di­ga­re olyc­kor på ver­ket, när sov­je­tis­ka myn­dig­hets­per­so­ner de­spe­rat le­ta­de ef­ter nå­gon att skyl­la på ef­ter olyc­kan. Det kan lå­ta kons­tigt att man in­te vil­le att mak­tens re­pre­sen­tan­ter skul­le ha till­gång till

vik­tig in­for­ma­tion om den ut­rust­ning de ar­be­ta­de med, men så­dan var kul­tu­ren på den här ti­den.

Det finns mot­stri­di­ga upp­gif­ter om vad som egent­li­gen hän­de un­der ka­ta­stro­fen. Vis­sa me­nar att Aki­mov och de and­ra in­gen­jö­rer­na in­te vil­le ge­nom­fö­ra testet, men att de pres­sa­des till det av Djat­lov. Djat­lov skul­le se­na­re ne­ka till det­ta och häv­da att allt på ver­ket var nor­malt och att ing­en kän­de sig oro­lig över att gö­ra testet. Testet gick ut på att un­der­sö­ka om re­ak­torn kun­de kö­ras på elekt­ri­ci­tet som ge­ne­re­rats av re­ak­torns eg­na tur­bi­ner. Man tänk­te sig att det kun­de va­ra en back­up som skul­le hål­la igång re­ak­torn om nå­got skul­le gå fel. Det led­de till att fle­ra sä­ker­hets­funk­tio­ner som skul­le ha på­ver­kat testet med flit stäng­des av.

När testet bör­ja­de var det up­pen­bart att någon­ting var fel. De för­sök­te tryc­ka på knap­pen för nö­dav­stäng­ning, men ingen­ting hän­de.

Djat­lov sa se­na­re i en intervju: ”Jag kun­de in­te tro mi­na ögon. Det fanns ing­et sätt att för­kla­ra det he­la. Det var up­pen­bar­li­gen in­te nor­malt. Nå­got hemskt ha­de hänt. Det var en ka­ta­strof.”

Ef­ter ba­ra nå­gon mi­nut spräng­des ta­ket till re­ak­tor fy­ra i luf­ten och strål­ning spreds. De om­kring tolv män­ni­skor­na som be­fann sig i kon­troll­rum­met, bland dem Aki­mov och Djat­lov, ut­sat­tes för sto­ra mäng­der strål­ning och fem av dem dog strax ef­ter av aku­ta strål­nings­ska­dor. Strål­ningsni­vån i de värst drab­ba­de de­lar­na av re­ak­torn be­räk­na­des upp­gå till 5,6 rönt­gen per se­kund (R/s). En död­lig dos lig­ger på runt 500 rönt­gen för­de­lat på så myc­ket som fem tim­mar. Det be­ty­der att de­lar av per­so­na­len ut­sat­tes för död­li­ga do­ser un­der mind­re än en mi­nut.

Ty­värr ha­de den do­si­me­ter (ett verk­tyg som mä­ter strål­nings­gra­den hos ett ob­jekt el­ler en per­son) som van­ligt­vis kun­de mä­ta upp till 1 000 R/s bli­vit be­gravd un­der brå­ten ef­ter ex­plo­sio­nen och yt­ter­li­ga­re en do­si­me­ter med sam­ma ska­la fun­ge­ra­de in­te. De do­si­met­rar som fanns kvar mät­te ba­ra upp till 0,001 R/s och sig­na­le­ra­de helt en­kelt att strål­ningsni­vån låg över det­ta vär­de. Där­för kun­de per­so­na­len en­dast ut­rö­na att strål­ningsni­vån låg över 0,001 R/s. De viss­te allt­så in­te att strål­ning­en var livs­ho­tan­de.

På grund av de här mät­ning­ar­na an­tog Aki­mov att re­ak­torn var in­takt. En slut­sats som han kom fram till trots att res­ter av gra­fit och re­ak­tor­bräns­le låg ströd­da över bygg­na­den och en an­nan do­si­me­ter vi­sa­de på myc­ket höga vär­den. Den mä­ta­ren sågs som ”de­fekt”. Vi vet in­te om Aki­mov fak­tiskt trod­de på att re­ak­torn var in­takt el­ler in­te. Det vi vet är att han be­fann sig i bygg­na­den med sin per­so­nal fram till mor­go­nen där­på och skic­ka­de an­ställ­da att pum­pa vat­ten i re­ak­torn, ut­an skydds­dräk­ter.

Men strål­ning­en var in­te det en­da pro­ble­met. Trots de tyd­li­ga sä­ker­hetsru­ti­ner­na ha­de ett myc­ket an­tänd­ligt ma­te­ri­al, bi­tu­men, an­vänts i kon­struk­tio­nen av re­ak­torn och tur­bin­hal­lens tak.

De­lar av det ex­plo­de­ra­de ta­ket från re­ak­tor fy­ra lan­da­de på re­ak­tor tre, vil­ket or­sa­ka­de fle­ra brän­der på ta­ket. En brand­man från Tjer­no­byl var först på plats och för­sök­te släc­ka brän­der­na. Fo­kus låg på att släc­ka el­dar­na runt re­ak­tor tre och fy­ra och se till att kyl­sy­ste­met i re­ak­tor tre fun­ge­ra­de som det skul­le.

En av brand­män­nen, löjt­nant Le­onid Tel­jat­ni­kov in­ter­vju­a­des i tid­ning­en Pe­op­le Ma­ga­zi­ne någ­ra år se­na­re: ”Det var en stjärn­klar natt. Jag ha­de ing­en aning om vad det var som ha­de hänt. När jag när­ma­de mig kärn­kraft­ver­ket kun­de jag se brin­nan­de skräp över­allt, det såg ut om tom­te­bloss. Se­dan la­de jag mär­ke till ett blå­ak­tigt sken ovan­för ru­i­ner­na av re­ak­tor fy­ra och fle­ra om­gi­van­de brän­der. Det var obe­hag­ligt tyst.”

Brand­män­nen lyc­ka­des till sist kon­trol­le­ra brand­en, men ef­tersom ing­en av dem bar skydds­­klä­der var strål­nings­ska­dor och döds­fall ound­vik­li­ga. Det gäll­de spe­ci­ellt för de brand­män som ar­be­ta­de på ta­ket. Sex av dem dog av strål­ning­en och många fick livs­långa men. De­ras in­sats vid kärn­kraft­ver­ket var otro­ligt vik­tig. En ex­plo­sion i re­ak­tor tre kun­de ha lett till ex­plo­sio­ner i al­la fy­ra re­ak­to­rer­na och värl­den skul­le då ha drab­bats av en än­nu stör­re ka­ta­strof.

Trots per­so­na­lens och brand­män­nens an­sträng­­ning­ar läck­te det ut strål­ning från ver­ket på en ska­la som man ald­rig ti­di­ga­re upp­levt i mo­dern histo­ria. Sov­je­tu­ni­o­nens mot­stånd mot att of­fent­lig­gö­ra in­for­ma­tion, även när de eg­na med­bor­gar­na var i fa­ra, skul­le le­da till än­nu fler döds­fall. Den när­lig­gan­de sta­den Prypjat eva­ku­e­ra­des in­te di­rekt ef­ter hän­del­sen och in­vå­nar­na var ove­tan­de. Många av dem blev sju­ka och kla­ga­de på en me­tal­lisk smak i mun­nen in­nan de fick all­var­li­ga an­fall och bör­ja­de krä­kas.

Sov­je­tis­ka myn­dig­hets­per­so­ner bör­ja­de eva­ku­e­ra män­ni­skor i Tjer­no­byl- om­rå­det in­om 36 tim­mar ef­ter olyc­kan. De sa till in­vå­nar­na att si­tu­a­tio­nen var till­fäl­lig och att de kun­de läm­na si­na ägo­de­lar i hem­men. En må­nad se­na­re ha­de al­la som bå­de in­om 3 mils ra­die, 100 000 män­ni­skor, eva­ku­e­rats.

De lo­ka­la myndigheterna age­ra­de lång­samt, men kan än­då ses som pro­ak­ti­va i jäm­fö­rel­se med den na­tio­nel­la re­spon­sen. Folk fick i all­män­het in­te hö­ra om in­ci­den­ten för­rän fle­ra da­gar se­na­re och det sked­de då via ett 20 se­kun­der långt till­kän­na­gi­van­de på tv: ”En olyc­ka har skett i kärn­kraft­ver­ket i Tjer­no­byl och en av re­ak­to­rer­na ska­da­des. Man ar­be­tar med kon­se­kven­ser­na av olyc­kan.” Den en­da an­led­ning­en till att ut­ta­lan­det sän­des var på grund av det som sam­ti­digt hän­de i Sve­ri­ge.

Mån­da­gen den 25 april, 55 tim­mar ef­ter ex­plo­sio­nen i re­ak­tor fy­ra ljöd alar­met på kärn­kraft­ver­ket i Fors­mark. Man ha­de upp­täckt höga strål­nings­ni­vå­er från ett ra­di­o­ak­tivt moln som kom från Sov­jet­uni­o­nen. När Sov­je­tu­ni­o­nen fick frågor om vad som ha­de hänt var sva­ret gans­ka

”Brand­män­nen lyc­ka­des kon­trol­le­ra brand­en, men ef­tersom ing­en av dem bar skydds­­klä­der var strål­nings­ska­dor och döds­fall ound­vik­li­ga.”

för­ut­säg­bart: de för­ne­ka­de all­ting. Det var först ef­ter att de skan­di­na­vis­ka län­der­na gick ut med si­na ny­he­ter som Moskva ut­ta­la­de sig med ci­ta­tet ovan.

Da­gen ef­ter in­ci­den­ten på­bör­ja­des en ut­red­ning och re­ak­tor 1 och 2 stäng­des ner. Den sov­je­tis­ke of­fi­ce­ra­ren Pi­ka­lov sat­te sig i en bil full av käns­lig tek­nisk ut­rust­ning och åk­te för­bi av­spärr­ning­ar­na för att mä­ta strål­ningsni­vå­er­na. Han kom fram till att gra­fi­ten i re­ak­torn brann och att det gav ifrån sig enor­ma mäng­der strål­ning och vär­me. Strax där­ef­ter eva­ku­e­ra­des Prypjat. Men man be­gick fler miss­tag ef­ter det.

Det förs­ta var att de för­sök­te släc­ka brän­der­na med vat­ten. Pro­ble­met med det var att den höga tem­pe­ra­tu­ren gjor­de att vatt­net se­pa­re­ra­de till fri­ståen­de vä­te- och sy­re­mo­le­ky­ler. Det led­de se­dan till yt­ter­li­ga­re ex­plo­sio­ner och än­nu hög­re tem­pe­ra­tu­rer. Där­för släck­tes in­te brän­der­na, ut­an fick sna­ra­re mer sy­re. Ef­ter tre miss­lyc­ka­de för­sök bör­ja­de myndigheterna kas­ta sand, bly och borkar­bid på re­ak­torn från he­li­kopt­rar. Det­ta gjor­de att tem­pe­ra­tu­ren sjönk, men al­la i he­li­kopt­rar­na dog kort där­ef­ter (av ic­ke-re­la­te­ra­de sjuk­do­mar, en­ligt myndigheterna i Moskva). Det tog tio da­gar in­nan bran­den i re­ak­torns kär­na var helt släckt.

När el­den var släckt bör­ja­de man sö­ka ef­ter en syn­da­bock. Att pe­ka ut den då­li­ga ut­rust­ning­en och tek­ni­ken skul­le ha va­rit helt för­ödan­de.

Man kun­de omöj­ligt er­kän­na att det mäk­ti­ga Sov­je­tu­ni­o­nen låg ef­ter när det gäll­de tek­nik el­ler sä­ker­het. Då var det myc­ket bätt­re att skyl­la på den mänsk­li­ga fak­torn. Mer än 25 med­lem­mar i det kom­mu­nis­tis­ka par­ti­et fick av­gå till följd av de­ras roll i ka­ta­stro­fen. Sex av dem som ar­be­ta­de på Tjer­no­byl an­kla­ga­des för att ha bru­tit mot sä­ker­hetsru­ti­ner­na un­der ex­pe­ri­men­ten i re­ak­tor fy­ra. Djat­lov an­klag­ades för att ha skic­kat fy­ra an­ställ­da att in­spek­te­ra den brin­nan­de re­ak­torn ut­an att var­na dem om strål­nings­ris­ken. De be­döm­des al­la va­ra skyl­di­ga.

Re­ge­ring­en ha­de änt­li­gen hit­tat någ­ra att skyl­la på, men pre­cis som strål­ningsläc­kan i re­ak­tor fy­ra kun­de olyc­kans po­li­tis­ka kon­se­kven­ser in­te kon­trol­le­ras. En av Tjer­no­byl­ka­ta­stro­fens sto­ra kon­se­kven­ser var att bi­dra till Sov­je­tu­ni­o­nens fall.

Det som hän­de i Tjer­no­byl or­sa­ka­de stort li­dan­de, men var ock­så en vänd­punkt i Sov­je­tu­ni­o­nens histo­ria och en av de bi­dra­gan­de fak­to­rer­na till dess upp­lö­san­de.

Det var ett be­vis på att det i slu­tet av 1900ta­let i Eu­ro­pa in­te gick an att en stor­makt bryd­de sig så li­te om sin be­folk­nings sä­ker­het. Det var som den sista sov­je­tis­ka pre­si­den­ten Mi­chail Gor­batjov se­na­re skul­le skri­va: ” Tjer­no­byl-ka­ta­stro­fen har mer än nå­got an­nat öpp­nat upp för stör­re ytt­ran­de­fri­het, till den punkt där det sy­stem som vi be­fann oss i och var va­na vid in­te läng­re fun­ge­ra­de.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.