At­tac­ken på Pearl Har­bor

Ögon­vitt­ne:

1900-talet i text och bild - - Krig & Konflikter Attacken På Pearl Harbor -

På mor­go­nen den 7 de­cem­ber 1941 gjor­de Wal­ter Char­les Ebel och en vän sig re­do att gå och sur­fa på Wai­ki­ki Be­ach, helt ove­tan­de om vad som snart skul­le hän­da.

”Jag och min kom­pis höll på att lä­ra oss att sur­fa”, sa Ebel. ”Vi bru­ka­de an­vän­da de 3,6 me­ter långa brä­dor­na. Ibland märk­te vi att brä­dan smet iväg på en an­nan våg än den man själv för­sök­te sur­fa på. Då fick vi sim­ma ef­ter den.”

Plöts­ligt änd­ra­des allt. ”Jag tit­ta­de ut från skep­pet (USS Cur­tiss) och hör­de ett högt mull­ran­de. Se­dan såg jag ett plan som släpp­te en bomb rakt på den lil­la ön där vå­ra plan be­fann sig. Se­dan kom han till­ba­ka och flög för­bi där jag stod, pi­lo­ten log. Han flög upp längs ka­na­len och le­ta­de ef­ter ett nytt mål an­tar jag. Det var så det bör­ja­de. Vi för­stod att det skul­le bli tufft.”

Ebel sprang upp. När hel­ve­tet bröt ut sa hans kap­ten till ho­nom att gå ut på däck och se om det fanns nå­got han kun­de gö­ra. Ett av ma­sking­e­vä­ren på däck var le­digt. ”Jag sprang fram och bör­ja­de skju­ta”, sa Ebel. ”Det fanns ing­et an­nat än att för­sö­ka hål­la sig vid liv.”

Det som ha­de bör­jat som än­nu en idyl­lisk dag för Ebel i det vack­ra Ho­no­lu­lu i Ha­waii skul­le snart räk­nas som den störs­ta at­tac­ken på ame­ri­kansk mark fram till 11 sep­tem­ber, 60 år se­na­re. Un­ge­fär 2 400 ame­ri­ka­ner mis­te li­vet och 1 200 ska­da­des. Någ­ra må­na­der in­nan Pearl Har­bor ha­de Ebel ar­be­tat på mi­li­tär­far­tyg i söd­ra Stil­la ha­vet. Hans skepp USS Cur­tiss ha­de den 6 de­cem­ber le­ve­re­rat ben­sin till Wa­ke Is­land norr om Mars­hall-öar­na. Det var ett sista mi­nu­ten-be­slut som gjor­de att Cur­tiss tog sik­te mot Ho­no­lu­lu. När de när­ma­de sig sin des­ti­na­tion vi­sa­de det sig att ett an­nat skepp ha­de ta­git Cur­tiss båt­plats. Kap­te­nen be­stäm­de då att skep­pet skul­le kö­ra runt Ford Is­land (se kar­ta). Cur­tiss ploc­ka­de upp 378 450 li­ter bräns­le på vägen in­nan de till sist la­de till på nat­ten den 6 de­cem­ber 1941.

Det var tur att Cur­tiss be­fann sig där den gjor­de när at­tac­ken bröt ut. Det var långt bort nog från Pearl Har­bor för att und­vi­ka de ja­pans­ka of­fen­si­ver­na, men vad de såg var il­la nog.

Ebel för­kla­rar att de in­te var helt bort­kopp­la­de från stri­dig­he­ter­na. ”Vårt skepp hjälp­te till att skju­ta ner tre plan och sän­ka en ubåt”, sä­ger han. ”En ubåt dök plöts­ligt upp bakom oss. Den dök, men när den kom upp till ytan igen sköt den iväg en tor­ped som pas­se­ra­de ba­ra drygt 3 me­ter bort från vårt skepp. Det kän­des som att det var när­ma­re. Tor­pe­den pas­se­ra­de upp i ka­na­len. Jag vet in­te var den ham­na­de till sist, men det låg ett krigs­skepp i

” Vi var över­ty­ga­de om att de skul­le kom­ma till­ba­ka. Jag trod­de att ja­pa­ner­na skul­le ta över ” Pearl och he­la USA.

ka­na­len och ubå­ten flyd­de när de fick syn på den. Den dök och kom in­te upp igen. Det var bör­jan på det värs­ta.”

Som ti­di­ga­re nämnt ha­de Cur­tiss nyss häm­tat tu­sen­tals li­ter ben­sin. Ebel var myc­ket med­ve­ten om att han prak­tiskt ta­get stod på en gi­gan­tisk bomb. ”Jag för­sök­te skäm­ta med min kom­pis. Jag frå­ga­de ho­nom vart han var på väg och han sa att han skul­le häm­ta en flyt­väst. ‘För­sök hit­ta en fall­skärm till mig i stäl­let, den där flyt­väs­ten är in­te till nå­gon nyt­ta om bräns­let ex­plo­de­rar!‘” Som tur var an­tän­des ald­rig ben­si­nen och Cur­tiss kla­ra­de sig oskadd.

Ebel såg många av si­na vän­ner dö på Cur­tiss. To­talt 19 dog på skep­pet och många fler ska­da­des. Trots det­ta tving­a­des Ebel fort­sät­ta som van­ligt. ” Vi var al­la va­na ef­ter öv­ning­ar­na”, för­kla­ra­de Ebel. ”Men när det är på rik­tigt kan vad som helst hän­da. Jag var gans­ka sam­lad för det mesta, jag var mest ba­ra ner­vös. Det är så det är an­tar jag, du ba­ra fo­ku­se­rar på att gö­ra ditt jobb. Vad ska du an­nars gö­ra?”

At­tac­ken ut­lös­te ett näs­tan psy­ko­tiskt ra­se­ri bland många ame­ri­kans­ka sol­da­ter. En käns­la som blev ex­tra tyd­lig un­der ett sär­skilt blo­digt ögon­blick om­bord på Cur­tiss. ”En för­bi­fly­gan­de ja­pansk pi­lot slog i en kran på Cur­tiss. Hans hu­vud slogs av och det lan­da­de på däck. Vå­ra grab­bar blev helt gal­na och för­sök­te dra ut hans tän­der med tång. Jag tyck­te att det var väl­digt job­bigt. På den ti­den ha­de jag in­te ens fyllt 21 år. Ef­ter ett tag in­ser du att fi­en­den ock­så är män­ni­ska, pre­cis som du.”

Me­dan at­tac­ken var i full gång ha­de Cur­tiss ex­tra tur. En bomb ha­de för­stört far­ty­gets för­töj­ning längst bak på skep­pet och en­ligt Ebel ”sva­ja­de Cur­tiss fram och till­ba­ka, vil­ket var tur för oss. Om pla­nen pas­se­ra­de oss och skul­le kom­ma till­ba­ka och at­tac­ke­ra så ha­de vi bytt po­si­tion.” Men trots att Cur­tiss kla­ra­de sig un­dan de värs­ta at­tac­ker­na satt Ebel på förs­ta par­kett för att se vad som hän­de i res­ten av ham­nen.

”Him­len var full av dem. De var som bin”, minns Ebel. ”Det var plan över­allt. Ett tor­ped­plan pas­se­ra­de pre­cis för­bi oss och sänk­te USS Utah. Jag när de släpp­te en bomb på USS Ari­zo­na. Bom­ben

åk­te rätt ner i skor­ste­nen och he­la skep­pet spräng­des.” Över­rask­nings­mo­men­tet var den störs­ta an­led­ning­en till att så många skepp sjönk, en­ligt Ebel. ”Ja­pa­ner­na at­tac­ke­ra­de vå­ra skepp när de vat­ten­tä­ta dör­rar­na var öpp­na. Det var där­för de lyc­ka­des sän­ka oss. De ha­de in­te kun­nat gö­ra det an­nars. De ha­de kun­nat skju­ta av he­la öv­re de­len av ett skepp och det ha­de än­då in­te sjun­kit. De vat­ten­tä­ta dör­rar­na ska­par fic­kor av luft i skep­pen vil­ket hål­ler dem fly­tan­de.”

At­tac­ken upp­hör­de li­ka plöts­ligt som den ha­de bör­jat. Ba­ra runt en tim­me se­na­re av­bröt de ja­pans­ka flyg­pla­nen sin of­fen­siv ”al­la på en gång”. Ebel och res­ten av be­sätt­ning­en på Cur­tiss var dock fort­fa­ran­de på aler­ten. Vis­sa, bland an­nat Ebel, miss­tänk­te att at­tac­ken på Pearl Har­bor ba­ra var bör­jan. De gis­sa­de att det ame­ri­kans­ka fast­lan­det stod näst på tur. ” Vi för­vän­ta­de oss att de skul­le kom­ma till­ba­ka”, sa Ebel. ”Jag trod­de att ja­pa­ner­na skul­le ta över Pearl och he­la USA.”

”Jag tänk­te all­tid att de skul­le kun­na ta över lan­det gans­ka en­kelt ef­tersom de ha­de den störs­ta luft­styr­kan i värl­den, och det en­da de be­höv­de gö­ra var att skic­ka en styr­ka till Se­att­le och en till San Di­e­go. Ing­en skul­le kun­na gö­ra någon­ting ef­tersom den ame­ri­kans­ka mi­li­tä­ren i förs­ta hand be­fann sig i Ha­waii el­ler på and­ra plat­ser. Vi ha­de en för­svars­brist (i USA un­der and­ra världs­kri­get). De gjor­de ett miss­tag (i att in­te kom­ma till­ba­ka för att ta över Pearl Har­bor). De för­lo­ra­de kri­get där och då. De kanske kun­de ha vun­nit det. Jag vet in­te om de ha­de be­hål­lit Ha­waii el­ler in­te, men om de ha­de ta­git sig till fast­lan­det ha­de kri­get slu­tat an­norlun­da. Jag är glad att de in­te gjor­de det.”

Den al­li­e­ra­de se­gern i and­ra världs­kri­get fy­ra år se­na­re var en klen tröst för många av över­le­var­na från den fruk­tans­vär­da at­tac­ken på Pearl Har­bor. ”Jag tyc­ker synd om al­la dem som dog den da­gen”, be­rät­tar Ebel. ”Det fanns en kyr­ko­gård up­pe på en kul­le där i Ha­waii. De bru­ka­de grä­va sto­ra di­ken där och dum­pa krop­par­na, som låg i på­sar, i hå­let. Se­dan sat­te de upp ett kors. De viss­te in­te vil­ka de var. Di­ket sträck­te sig så långt jag kun­de se. Jag minns det. Du för­står, jag kom­mer ald­rig att glöm­ma det. Det finns all­tid med nå­gon­stans i bak­hu­vu­det. Jag öns­kar att jag in­te ha­de sett det. Men det gjor­de jag.”

At­tac­ken på Pearl Har­bor äg­de rum för över 75 år se­dan och de fles­ta av över­le­var­na har gått bort se­dan dess. Även Char­les Ebel gick bort 2014. De fles­ta av över­le­var­na från Pearl Har­bor käm­pa­de med att le­va vi­da­re ef­ter den ödes­dig­ra vin­ter­mor­go­nen år 1941. ”Jag tän­ker in­te läng­re på det he­la ti­den, som jag bru­ka­de. Jag kun­de ti­di­ga­re gå på ga­tan och hop­pa till när nå­gon slog igen en bil­dörr. Så är det in­te läng­re. Jag slu­ta­de ha mar­dröm­mar om det. Men det är in­te nå­got som man glöm­mer el­ler kom­mer över. Ald­rig.” Skep­pet USS Cur­tiss låg som tur var på den nå­got säk­ra­re väst­ra si­dan om Ford Is­land ef­ter att en trå­la­re ta­git dess plats på öst­ra si­dan. Ett tor­ped­flyg flög för­bi Ebel på USS Cur­tis för att at­tac­ke­ra USS Utah.

”Hans hu­vud slogs av och det lan­da­de på däck. Vå­ra grab­bar blev helt gal­na och för­sök­te dra ut hans tän­der med tång.”

Ebel såg hur ett ja­panskt plan släpp­te en bomb på USS Ari­zo­na som total­för­stör­des.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.