YOLANDA ÅTERVÄNDER TILL SKOGÅS
Som 23-åring lämnade poeten och transaktivisten Yolanda Bohm Skogås för att börja om – och bli den hon alltid har varit.
Yolanda Aurora Bohm Ramirez kliver av pendeltåget i Skogås. Tillbaka i orten där hon växte upp. En dag vill hon bo här igen. Även om hon har ”en invecklad relation till sin ort” och en ”jobbig uppväxt” känns det bra att komma hit, berättar hon.
– Jag är lite så där PK, säger hon och beställer en varm choklad på sojamjölk på kaféet i Skogås centrum.
Drömmen just nu är att starta ett kollektiv. En fristad för personer som likt hon lever nyktert, queer och veganskt. En plats där de kan arrangera kulturgrejer och fixa en säng för personer som inte har en säng när det är kallt om vintern.
I dag börjar budgivningen på huset de är intresserade av. Det är ett stort steg.
– Jag har inte haft ett förstahandskontrakt på sju år. Eftersom jag bytt personnummer är det som att jag är nyfödd i systemet, säger Yolanda och drar ett streck med eylinern vid ögat.
Som tvååring flyttade hon med familjen till Trångsund. Föräldrarna var läkare i Chile, men fick inte jobba som det i Sverige. Till slut fick de jobb som vårdbiträden på Stortorpskliniken, och kommunen hjälpte till med en bostad i närheten. Senare flyttade de till Skogås och Yolanda fick en plats på Edboskolan.
– Skogås är uppdelat. På den ena skolan var typ 95 procent blattar, på den andra var 98 procent vita.
Bråkade med nazister
I den sistnämnda gick Yolanda. Till en början höll hon tyst när lärarna eller eleverna var rasistiska. Men i tolvårsåldern, efter föräldrarnas skilsmässa, blev hon mer utåtgående.
– Jag började bråka med nazister. Då togs ingen skit.
Under den tiden sympatiserade många i hennes skola med högerextremister, berättar hon.
– Jag försökte assimileras. När nassarna började hålla på ville jag bevisa att jag var bättre. Jag ville inte vara en jobbig invandrare. Jag ville bli bättre än nassarna på svenska och trycka ner dem på deras eget språk.
Att växa upp på den sidan om järnvägen som hon i en av sina dikter beskriver med orden ”utebliven hemspråksundervisning hämndlystna höghus och centrum” och gå i skolan på sidan med ”blonda stränder Volvo-vovve-villor och hela fucking gympadojor” har haft stor betydelse för henne.
– Jag tror det gjort att jag ser etnicitet som spelet Othello: Blir man omringad av vita blir en vit till slut. Men jag tror också det gjort att jag
Eftersom jag bytt personnummer är det som att jag är nyfödd i systemet.
fått en sämre bild av min egen del av orten.
Det tog tid att kunna vända skammen att komma från den platsen till att kunna använda det. Göra motstånd. Förstå att det gett henne insikter som varit viktiga i livet.
– Det har gett mig större förståelse för klass och hur olika hirearkier byggs upp.
Behövde byta stad
Hon reser sig för att ta en promenad till platser som varit betydelsefulla för henne. Men först ska hon byta om inför fotograferingen.
I en ”ful ryggsäck hon lånat av en kompis” har hon sina scenkläder. En randig klänning, en reflexväst för att göra reflexvästar till en grej och ett klänningsfynd som ”gör att hon ser rekorderlig ut och liknar en gotisk präst”. Hon väljer den sistnämnda, bättrar på sminket, avslutar med ett pärhalsband och lämnar centrum.
Första gången hon lämnade Skogås var det för att börja om.
– Jag behövde byta stad för att komma bort från alla förutfattade meningar om min identitet. Jag har alltid varit normbrytande, men det kom till en bristningsgräns.
Hon värjer sig först mot uttrycket men använder det ändå. Hon ”kom ut” som transperson först när hon flyttade från Skogås, 23 år gammal. De var också då hon bytte namn för första gången. Till sitt mer könsneutrala mellannamn.
– Sen händer ju inget över en natt. Det här är en ständigt pågående process och det handlar om så mycket mer än könsidentitet, förklarar Yolanda.
Under hela sin uppväxt har hon fått frågan ”är du tjej eller kille?”.
– Jag kände mig inte otrygg här, men jag kände mig ensam. Alla var vanliga straighta cis-personer (en person som identifierar sig med det vid födseln tilldelade könet, reds. anm.). I och med att det inte fanns andra queers i Skogås behövde jag välja: Antingen fick jag vara blatte eller så fick jag göra mig själv vitare och vara queer.
Startade mötesplats
Senare fick hon anstränga sig för att ”ta tillbaka orten”.
– Egentligen är det ju bara att köpa vithetens lögn. Att tro att det inte skulle kunna gå ihop. Hade jag vetat det jag vet nu om kolonialismen hade det varit enklare att få ihop mina identiteter.
Hon står utanför Ungdom142, en mötesplats för unga i Skogås och Trångsund. Som tonåring var hon med och startade en mötesplats där, som ung vuxen jobbade hon i den nya verksamheten.
– Vi var alla arbetarklasskids och hade inte så mycket plats att hänga på, antagligen som de där kidsen, säger Yolanda och nickar mot några som står utanför centrumet.
Hon vänder blicken mot hyreshuset där hennes mamma bor. Mot samma lägenhet som hon själv vuxit upp i.
Då hade hon velat ha förebilder. I dag är hon en för andra. Delvis genom poesin.
Först på scenen och nu också i litteraturen. I januari kom hennes debutbok.
– Det här blir ett sätt att bedriva kamp på. När jag uppträdde tänkte jag inte att det behövdes en bok, men sen pratade jag med några om att det inte finns så många queerpersoner i litteraturen. Det här gör gör att det finns fler berättelser, säger Yolanda Aurora Bohm Ramirez.