Sverige till världen
vå kaffe, tack, försöker Al Pitcher på fiket i Vårberg.
– Do you want sugar in it? frågar mannen bakom kassan. Efter närmare åtta år i Sverige är den nyzeeländske komikerns svenska fortfarande rätt dålig.
– Jag har verkligen försökt. Ibland känns det som att jag lyckats fånga det här vilda djuret. Men när jag ska lyfta av lakanet och avslöja det för alla är det bara borta, säger han.
SFI:N gick rätt bra, berättar han. Tills det kom till ”banan, en banan, bananen. Eller bananet?”.
– Det går ju liksom inte att förstå. Men jag tänker varje år att i år – då ska jag lära mig svenska. Men hur vet jag inte, kanske krävs det att ett träd faller ner i min skalle och att jag vaknar upp med perfekt svenska.
Språket till trots – det går riktigt bra för Vårbergsbon Al Pitcher. Hans soloföreställning Sverige Syndrome har varit utsåld i New York, London och Köpenhamn och flera extraföreställningar har fått sättas in.
I den gör han det han gör bäst. Skojar om Sverige och svenskar. Det handlar om igenkänning, förklarar han, målet är att folk ska peta varandra i sidan och viska: ”så där gör du”.
Han är mer personlig nu. Pratar om hur han hamnade här och försöker förklara varför han faktiskt älskar Sverige.
– Man kan se hur svenskar vrider sig av komplimangerna. Det känns som att svenskar älskar att Sverige är fantastiskt. De är stolta över sina orter, samtidigt som de säger ”men det här är ju bara Flen”.
Vad är det du älskar?
– Det har tagit mig år att förstå att det är så här Sverige är. Och att det inte går att göra något åt det. Som när svenskar är i affären och ”glömmer” påsen. Men man ser ju direkt: det där har de planerat hela tiden! I början blev jag lite sur, men nu försöker jag själv. Men då skrattar bara killen bakom kassan åt mig...
Du har ju studerat svenskar i flera år – vad är det märkligaste de gör?
– Förutom surströmming så måste det vara kräftskivor. De har hattar med månen på och det är alltid tre sorters människor på dem: de som inte ens vill ta i kräftorna, de som bara vräker i sig allt – till och med strängen och de som sörplar. Och tillsammans super de hårt, som för att glömma hela situationen. Det är något av det finaste med Sverige – att man håller i alla de märkliga traditionerna, utan att någon säger ”vänta, vad håller vi på med egentligen?”.
Att Al Pitcher hamnade just i Sverige och i Vårberg var aldrig något planerat. Men han träffade sin svenska fru i London och efter ett tag landade de här med sina barn.
– Och jag älskar verkligen det. Jag kommer ju från en liten stad i Nya Zeeland, när jag bodde i London kände jag mig som Crocodile Dundee när jag alltid vinkade och skrek hej. Men här kan jag efter tio ögonbrynshälsningar faktiskt säga hej till folk, det känns som ett genombrott, haha!
Al Pitcher skämtar om att han fortfarande inte kan uttala namnet på sin hemort – taxichaffissar tror att han vill åka till Varberg på Västkusten i stället. Till skillnad från Gärdet, där de bodde tidigare, känns Vårberg mer som ett community, säger Al Pitcher.
– Jag gillar alla små butiker med märkliga saker här, alla människor från olika platser, det är brilliant. Och att det är så mycket frisörer! Jag vet inte hur de tänker, men de måste verkligen förvänta sig en plötslig ökning av hår.
– Och en sak jag måste säga om Vårberg – här finns en riktigt hög nivå av plankning! Jag trodde Bredäng var värst, men Vårberg vinner guld. Det är sån djärvhet, självförtroende och skicklighet! Jag har haft fyra-fem stycken som plötsligt dykt upp bakom mig. Och det finns ju verkligen värre saker här i världen.
Som när svenskar är i affären och ”glömmer” påsen. Men man ser ju direkt: det där har de planerat hela tiden!
46 år. Född i England, uppvuxen på Nya Zeeland. I Vårberg. med: Stand upshowen Sverige syndrome, som efter en höst runtom i Sverige och New York kommer till Vasateatern i Stockholm den 7–8 december.