Tuff attityd från polisen hjälper inte Flemingsberg

Polisens insats i Flemingsberg får mig att undra: är alla under 30 år i utsatta områden misstänkta knarklangare?

Jag satt i en bil parkerad i Visättra och intervjuade boxaren och Visättraprofilen Robin Safar förra veckan, när en polisbil av större storlek stannar precis bakom oss. Ut kliver två polismän och vill se våra legitimationer. Jag frågar flera gånger om vi är misstänkta för något, varpå polismännen säger att de misstänker att det ligger knark i bilen och pekar på en hundbajspåse.

Min spontana tanke: varför inte fråga vad vi gör och känna av situationen först? Det var mitt på ljusa dagen, jag satt med ett block i knät och skrev. Varför misstänka knark det första de gör?

Vi behöver inga fler övervakningskameror, vi behöver poliser som agerar som människor och startar en positiv konversation med en tydlig intention att lyssna och förändra. Polisen måste kunna prata med ungdomarna utan att göra det på ett offensivt sätt. Jag såg ett tydligt exempel på hur bra det kan fungera några dagar senare, när en kvinnlig polis försökte få en tonårskille att öppna upp sig och prata om sig själv. Det kan vara så lite som att luta sig mot ett träd och lyssna.

Vid ett annat tillfälle förra veckan blev jag vittne till att en polis försökte förklara ordet ”horunge” i typografiska termer (alltså ett ord som står ensamt på en rad) till en 14-15-åring. Det hela slutade med att ungdomen frågade polisen ”så vad gör du nu om jag kallar dig horunge?”. Var finns pedagogiken där?

Långsiktiga förändringar får vi bara genom att försöka få ungdomarna att inte se polisen som fiender. Kanske behövs fler psykologistudier i polisutbildningen? Om man vill få stopp på tystnadskulturen måste polisen sluta tänka på orten som ett ”speciellt” område och se individen i varje situation.