Radiochefen från Bredäng om satsningen på förorten
”Insåg att vi hade 20 anställda i Karlskrona, men inte en enda i Huddinge”
Radiochefen Cilla Benkö är uppvuxen på en av Stockholms skarpaste sociala gränser, den mellan Bredäng och Mälarhöjden. Vi tog en promenad från barndomshemmet till Bredängsgrillen och pratade lokaljournalistik.
Mellan Mälarhöjdsbadet och bostadsannonsen som annonserade ut ett hus i Mälarhöjden – fast det låg i Bredäng. Det verkar som att vissa passar på att säga ”Mälarhöjden” när man kan.
Men Cilla Benkö, vd för Sveriges radio, gör precis tvärtom. När hon får frågan om var hon är ifrån, berättar hon alltid att hon är...
– Uppvuxen i ett hyreshus i Mälarhöjden, men precis på gränsen till Bredäng.
Huset Cilla pratar om ligger verkligen så nära Bredäng man kan komma utan att stå mittemellan filerna på Ålgrytevägen. En kort promenad runt husraden (eller via pulka-genvägen rakt ner för ”dödsbacken”) så är man över gränsen.
– Vi hängde aldrig i Mälarhöjden. Det finns inte så mycket där, och det gör det inte idag heller. Så ville vi göra något var det Bredäng som gällde.
Och så var det ju fyllekäket i kiosken.
Känd luffare
Långt innan Bredängsgrillens Pappas special var det ”luffare” som gällde på Bredängstorget för dem som rullade in från stan med sista tunnelbanan och ville förebygga bakfyllan, berättar Cilla.
– Tre luffare tack. På min tid kostade de 50 öre, men det var längesedan, när kiosken bara var en disk. Vet du vad en luffare är? frågar Cilla Benkö väl inne på grillen. Hasan Özdemir imponerar på reporter, fotograf och mediemogul genom att omedelbart berätta att en luffare är ett korvbröd med senap, ketchup och... ingenting mer. Efter lite huvudräkning kommer han fram till att det som var 50 öre runt 1970 borde vara två kronor i dag. Och snart serverar det nutida Bredängsgrillen sina tre första luffare.
Det är bara att konstatera att en av de mäktigaste i mediasverige har sina rötter djupt i Bredäng.
Nu? Östermalm!
Men idag bor Cilla nära Radiohuset på Östermalm. Ett beslut som är förståeligt av praktiska skäl. Men samma bekvämlighet får inte prägla journalistiken, menar hon. Det går inte för sig att all rapportering sker från Östermalm:
– Ska vi vara relevanta om fem–tio år måste vi säkerställa att folk vet att vi finns. Därför är det viktigt att vi tänker ”är vi på alla platser, tar vi upp alla perspektiv?”. Exempelvis insåg vi en gång att vi hade 20 anställda i Karlskrona, men inte en enda i Huddinge.
Sedan i höstas har Södertälje en egen P4-kanal, som rapporterar från Södertälje, Nykvarn och Botkyrka. Och P4 Stockholm har nyligen fått
tre nya redaktioner i Husby, Norrtälje och Flemingsberg.
Tanken är att dubbla antalet platser där Sveriges radio har en fysisk närvaro, från 50 i dag, till 100 på sikt. Det kan röra sig om sändarbussar, pop up-redaktioner eller mer långsiktiga lösningar.
Hur ska man rapportera om utsatta områden?
– Den diskussionen har vi mycket med våra reportrar och utrikeskorrespondenter. Till exempel om någon ska täcka ett visst område, brukar jag säga att man kan tänka: ”Om det svenska folket inte får någon annan bevakning än från mig, har man då fått en rättvis bild av området?”
– Gör vi vårt jobb så kommer du inte få en negativ bild av en plats eftersom alla platser har både positiva och negativa saker som händer.
Vi hade 20 anställda i Karlskrona men inte en enda i Huddinge.