En ros till Palmes minne
”Palmemordet är fortfarande ett öppet sår. Jag försöker förlika mig med att det var Skandiamannen. Vi får inte veta mer än så här, säger Susanne Wise när hon besöker Olof Palmes mordplats.
Förra veckan kom beskedet att chefsåklagare Krister Petersson pekar ut Stig Engström, Skandiamannen, som Olof Palmes mördare. Fejk, en stor besvikelse eller kort och gott ”blähä, blähä” är domen från stockholmarna.
Susanne Wise, 63,
Kärrtorp:
Hur minns du Palmemordet?
– Jag vaknade redan klockan sex på lördagsmorgonen av misstag, eftersom vi hade glömt stänga av alarmet på radion vid sängen. Så radion slogs på, vi vaknade och började lyssna på Ekot. När de sa att Olof Palme blivit skjuten på öppen gata trodde jag det var en repris av någon radioteater vi lyssnade på. Sedan sa de ”hörnet av Sveavägen” och då blev jag upprörd över att de kunde göra så detaljerade teaterpjäser om vår statsminister. Sedan förstod jag att det var en verklig nyhetssändning, sprang och hämtade tidningen och insåg att det var sant.
– Efter frukosten var vi tvungna att gå ut. Vi bodde vid Mariatorget då och jag minns att jag blev förvånad att allt såg ut som vanligt, på något sätt hade jag förväntat mig att Stockholm för alltid skulle vara annorlunda. Vi gick till Sergels torg där människor gick omkring och grät.
– När gamla inslag började rulla på tv igen mindes jag plötsligt den speciella lukten av det enorma berget av rosor vid mordplatsen. Allt kom tillbaka, jag kände verkligen lukten i näsan. Palmemordet är fortfarande ett öppet sår, ett trauma.
– Jag minns även hatet, fascismen som blev allt mer påtaglig vid den tiden. Det är viktigt att minnas, det finns tyvärr kvar i dag.
Vad tror du om Skandiamannen?
– Vi hade ju blivit lovade ny teknisk bevisning men det fick vi inte alls. Trots det försöker jag förlika mig med att det var Skandiamannen. För Palmes familjs skull får vi försona oss med den här tanken. Vi får inte veta mer än så här. Det här är ”as good as it gets”.
Anette Wessblad, 70, och dottern Alexandra, 47, Östermalm: Hur minns du Palmemordet?
● Anette: – Vid den tiden bodde vi vid Johannes kyrka, precis i närheten av mordplatsen. Jag vaknade upp av att det var polisbilar och sirener utanför och vi satte på tv:n. När vi förstod var det var som hade hänt kändes det helt förskräckligt.
● Alexandra: – Jag gick i 6:an och var på väg hem från fjällen. Jag minns att de som åkte i bilen framför oss stannade och sa åt oss att genast sätta på radion. Man trodde inte det var sant när man hörde nyhetssändningen.
Vad tror ni om Skandiamannen?
● Anette: – Det som presenterades var blähä blähä. Jag hade förväntat mig något helt annat. Det här kommer aldrig vara över.
Eskil Österling, 39, Stockholm:
Hur minns du Palmemordet?
– Jag var fem år när Palme sköts och trodde länge att jag fick mordbeskedet när jag var på väg hem till Falun från ett seglarläger i Stockholm. Men i efterhand har jag insett att det inte kan stämma, det var snarare Mattias Flink och masskjutningen i Falun 1994 jag minns. Men under hela uppväxten var Palme en person det ofta pratades om. Palme var ett begrepp. Vad tror du om Skandiamannen?
– Många är nog besvikna. Men om man ska vara realistisk, hur mycket ny fakta och bevis kan egentligen komma fram efter 34 år. Jag tänker att det här är lite som med Karl XII, det snackas om att han sköts av en kulknapp, men ingen vet exakt hur han dog. Vi har nu två personer som på många sätt var viktiga för Sverige, men som man aldrig kommer vara helt säker på hur de egentligen dog.
Karl-Martin Nyström, 80, Stockholm: Hur minns du Palmemordet?
– Vid mordnatten var jag hemma hos min morsa på Birger Jarlsgatan. Det var ett jäkla liv på stan hela natten. När man fick höra det var Palme som blivit skjuten kändes det helt tomt, man trodde ju inte det kunde hända i Stockholm.
Vad tror du om Skandiamannen?
– Det var någon annan. De fejkar det här för att bli av med den här historien. Varför hade Skandiamannen med sig revolvern på jobbet just den här dagen, visste han att paret Palme skulle gå på bio? Det känns som det är något som inte går ihop.
– Det var solklart att Palme var en hotad man, det var många som var efter honom. Varje tisdag spelade han tennis i Kungliga Tennishallen med Pierre Schori. Vi var ofta där och försökte kolla, men varje gång rensades hela området och alla omklädningsrum av några tuffa livvakter med engelska armépistoler instoppade i byxlinningen. De där killarna var inga man lekte med, om du förstår vad jag menar.
Lena B Eriksson, 59, Östermalm:
Hur minns du Palmemordet?
– Jag kommer ihåg exakt var jag var den där kvällen 1986. Jag är skådespelare och vi var några vänner och kollegor som satt på en restaurang på Sankt Eriksgatan efter jobbet. Plötsligt sprang en person in i lokalen och skrek ut beskedet att Palme var skjuten över hela restaurangen. Det glömmer jag aldrig. Det var ett trauma. Restaurangägaren bjöd alla på gratis öl, det var någon form av begravningsöl.
Vad tror du om Skandiamannen?
– Det som presenterades var lite beiget. Man hade väntat sig betydligt mer. Ett mordvapen eller någon annan ny teknisk bevisning. Det var lite av en besvikelse och jag tror verkligen inte på den här lösningen. Fallet är inte löst, enligt min mening.
Bosse Wennström, 62, Hökarängen: Hur minns du Palmemordet?
– Jag befann mig på en Finlandsbåt, en 24-timmarskryssning. Vi satt och käkade en sen middag när vi hörde det vad som hänt i Stockholm. Jag blev väldigt chockad och det infann sig en tryckt stämningen på båten. Folk blev mycket ledsna och det var knappast någon som gick upp och dansade. Jag tror ingen kunde tro att något sådant kunde ske i vårt land.
Vad tror du om Skandiamannen?
– Jag tror inte ett ögonblick på det där. Det var en order uppifrån. Man ville stänga det här fallet en gång för alla och inte lägga ut mer pengar, tid och polisresurser. Skandiamannen låg då närmast till hands, men det håller inte.