Wanda kliver över till andra sidan
I sin debutroman Dalenglitter skildrar kulturjournalisten Wanda Bendjelloul villakvarteren, lägenhetshusen – och tunnelbanespåret som skiljer de två världarna åt.
Snart får Nyhetsmorgons filmrecensent Wanda Bendjelloul finna sig i att själv bli recenserad. Jägaren har blivit villebråd, eller närmare bestämt: kritikern har blivit författare.
– Det roliga är att en vän till mig hörde av sig nu och sade att ”åh, det ska bli så roligt att läsa din bok. Du pratade ju om att skriva en bok när vi gick på högstadiet”, vilket jag helt hade glömt bort, säger Wanda.
Vi har försökt undkomma regnet genom att ta skydd i en paviljong på en av Dalens innergårdar. Här växte hon upp och, ja, här utspelar sig också delar av handlingen i hennes debutroman Dalenglitter.
”Alltid känt mig som ett Dalenglitter”
För en författare som vill skildra klass, kulturkrockar och utanförskap är platsens symbolik tacksam, med 70-talets lägenhetshus på ena sidan tunnelbanespåret och villakvarteren på andra. Ordet Dalenglitter har författaren själv skapat, som en enskedisk motsvarighet till det ursprungliga ”Farstaglitter”.
– Det är ett slags nedsättande uttryck för tjejer från förorten som klär upp sig och åker in till stan men som andra uppfattar inte kan koderna och nyanserna. Det är lite för mycket ”bling” och de ”anstränger sig för mycket”, säger Wanda.
Att uttrycket kommer till användning i romanen handlar enligt henne om att erövra det och göra det oladdat.
– Sedan tror jag att jag alltid har känt mig som ett Dalenglitter. Jag är väldigt förtjust i den här typen av estetik, är lite av en påfågel och har alltid känt mig udda i olika sammanhang.
En känsla som hon tror kommer sig av den klassresa hon gjort och som också gör sig påmind i boken. Liksom den namnlösa protagonisten i romanen har Wanda Bendjelloul både invandrarbakgrund – hennes familj är från Polen – och ett förflutet som anställd på en snabbmatsrestaurang.
För Wanda har det varit viktigt att lyfta fram det hårda arbetet inom serviceyrken i romanen.
– Att stå i åtta timmar eller kanske mer under en dag och se varenda människa som kommer in och tillfredsställa den personens behov är fullkomligt dränerande. Jag är full av beundran för dem som orkar eller är tvungna att jobba heltid med den här typen av yrken.
Hon understryker att boken är fiktion, självbiografiska fragment till trots. Historien utspelar sig i nutid och dess tonårsgestalter följer kändisar på Instagram. För den som främst känner igen Wanda från Dagens nyheter och kanske väntar sig att hennes debutroman ska vara skriven på en sorts högtravande kulturbilagesvenska, kan språket i Dalenglitter komma som en överraskning. Det är rappt utan krusiduller, en bok skriven för att vara tillgänglig.
”Tvångsmässig tjuvlyssnare”
Samtidigt behöver man inte leta länge för att hitta författare som visserligen är universellt hyllade, men som gått fullkomligt vilse när de försökt uttrycka sig på tonåringars vis. Så hur har Wanda fått kläm på tugget?
– Dels är jag en tvångsmässig tjuvlyssnare. Jag är ganska odräglig; väldigt nyfiken på språk och vad folk pratar om. Sedan har jag ju tonåringar hemma, så jag har ju första parkett.
Du är van vid att tycka till om andras verk. Hur har tankarna gått inför ditt eget släpp?
– Det är fruktansvärt, tackar som frågar, säger villebrådet.
Sedan drar hon sig till minnes ett jobb som galaproducent för P3 guld tidigare i år.
– Det var typ det roligaste jag gjort. Det var direktsändning, allt blev inte perfekt, men jag skiter verkligen i det för jag hade så kul. Så är det med boken också.
Det är fruktansvärt, tackar som frågar.