Rektorn: Skillnaden är att vi tror på barnen
Det är svensk skola som har misslyckats med att skapa lika villkor och förhindra kriminalitet bland unga. Det menar friskolerektorn Helya Riazat, som tycker sig ha hittat den självklara lösningen. Så kan vi vända situationen i utsatta områden
Sex ord i jätteformat är det första som möter de 240 eleverna när de kliver innanför dörren på Järvaskolan, en icke vinstdrivande friskola i Kista industriområde:
Gränslösa drömmar, höga förväntningar, stark gemenskap.
– Du blir det du pekas ut till att vara. Vi har en skev samhällsdebatt som ständigt pekar ut personer med invandrarbakgrund som problematiska. Då blir det lätt att barnen halkar in på att leva den identiteten, säger rektorn Helya Riazat.
– Här är barnen inte marginaliserade redan innan de kommer in. Utan vi är övertygade om att de kommer att ha höga, samhällsbärande positioner i framtiden, flera av dem, understryker hon.
På många andra skolor ekar det tomt. Vi har fullproppade matsalar på alla vårdnadshavarmöten.
Helya Riazat var med och startade Järvaskolan för fyra år sedan, fast hon rent ideologiskt är emot friskolor. Runt 90 procent av hennes nior klarar gymnasiebehörighet, medan flera kommunala skolor i området ligger runt 50–60 procent.
– Man måste fråga sig: hur kan vi lyckas när vi har i stort sett samma elevunderlag? Och hur kan andra få misslyckas så grovt, år efter år, utan att det blir konsekvenser?
Istället för att rannsaka sig själva väljer
svenska skolor ofta den enkla vägen, menar Helya Riazat:
– Man pekar på ”invandrarbarnen som saknar potential” och på ”invandrarföräldrarna som inte kommer på mötena”. Men ingen frågar sig varför det ekar tomt. Vi har fullproppade matsalar på alla våra vårdnadshavarmöten och vi har ofta föräldrar på besök i skolan. Så vad är skillnaden?
– Skillnaden är att vi tror på barnen. Vi har höga förväntningar, det märker både barnen och vårdnadshavarna. Det gör att de litar på oss.
Relationen till familjerna ger också helt andra möjligheter att förebygga gängkriminalitet, på ett sätt som socialtjänsten inte alltid klarar av, framhåller rektorn.
– Förtroendet gör att vi snabbt kan kartlägga vilka pojkar som verkar i olika gruppkonstellationer, med skadliga patriarkala beteenden som kan eskalera till våld.
Vad gör ni då?
– Dels för vi samtal med vårdnadshavarna enskilt. Sen sammanför vi de olika vårdnadshavarna och alla barnen, så att de kan sitta tillsammans och föra en dialog. Det funkar hur bra som helst.
Helya Riazat hör berättelser från kollegor i mer privilegierade, ”vita” skolor, där det är svårt att kritisera barnen utan att få föräldrarna emot sig.
– Här finns en annan respekt för skolan som institution. Om jag som rektor säger något så är det liksom lag. Föräldrarna är nästan alltid samarbetsvilliga. Känner de sig inte anklagade?
– Nej, de blir jätteglada. För de förstår att vi bryr oss. Och att det inte betyder att sonen är stämplad för livet utan är ett problem som vi kan lösa tillsammans.
Men självklart ser hon problem också: många frånvarande pappor, många som känner sig osäkra på sitt föräldraskap.
– När föräldrar fråntas sin makt och sina befogenheter, då får vi barn som hotar sina föräldrar att anmäla dem för socialtjänsten för att de säger till barnen att komma hem i tid.
Nyckeln till samarbetet är att föräldrarna känner sig inkluderade på jämlika villkor, menar Helya Riazat.
– Det går inte att ställa krav om vi inte skapar förutsättningar, säger hon.