Innebär en röst på KD fyra år av rödgrönt vanstyre?
Önskar Kristdemokraterna (KD) fortsätta tolerera den rödgröna samhällsutvecklingen? Det är frågan varje väljare borde ställa sig efter att ha läst Aftonbladets artikel från den 30 augusti, där flera kristdemokratiska partitoppar, bland andra Karl Henriksson från Huddinge, uttryckte oro inför ett samarbete med Sverigedemokraterna.
Det har gått elva år sedan Sverigedemokraterna kom in i Sveriges riksdag. I sakfråga efter sakfråga har verkligheten gett oss rätt, både när det kommer till nyhetsrapporteringen och de övriga riksdagspartiernas ändrade hållning. I dag är KD ett av partierna som har visat en mer nykter hållning i frågan om ett framtida regeringsskifte, där man inser att ett stöd av eller ett samarbete med oss utgör den enda verkliga möjligheten till att bryta de rödgrönas styre.
Därför blir det minst sagt beklämmande när KD inte kan enas i en så väsentlig och för partiet avgörande fråga som regeringsfrågan faktiskt är.
Sveriges framtid blir något mer osäker när KD ständigt svajar mellan sunt förnuft och en återgång till det parti som vi såg under Fredrik Reinfeldts alliansregering, ett parti som med öppna hjärtan omfamnade en plågsamt ansvarslös massinvandringspolitik med kostsamma och meningslösa integrationsåtgärder.
Det är positivt att KD:s partiledare, Ebba Busch, har uttryckt vilja till förändring, men när ett parti efter decennier av skadlig politik inte ser denna förändring som självklar, då måste man fråga sig om ett sådant parti har något som helst existensberättigande i dagens politiska landskap.
Som det ser ut nu skulle en röst på Kristdemokraterna mycket väl kunna innebära fyra år till med ett rödgrönt vanstyre, det är ett utfall som inte får lämnas åt slumpen, därför måste partiet ge väljarna klara besked, inte minst i landets alla kommuner.