Vi har säkert lagt ut 100 000 kr på droger
INTE STOLTA. Agnes, Felicia och Melanie, 18 år, har provat allt
I början var det roligt. Men till slut mår man bara piss. Man känner inget längre, bara en total tomhet.
De sitter på en mönstrad filt i en av Stockholms vanligaste picknickparker med en nyöppnad chipspåse, en kortlek och ett paket cigaretter.
– Vi slutade skolan tidigt idag och ville hitta på något trevligt. Något som inte handlar om droger, säger Melanie, 18.
Agnes, Felicia och Melanie går i trean på gymnasiet och bor i samma del av Stockholms innerstad. Alla tre har missbrukat olika former av narkotika – inte bara cannabis – nästan hela tonårstiden. Som mest uppåt tre jointar om dagen.
Den här sommaren har de bestämt sig. Nu får det räcka.
– I början var det roligt, att få skrattpsykoser ihop med kompisarna. Men till slut mår man bara piss. Man känner inget, bara en total tomhet efteråt, säger Felicia.
Hon berättar att hon började med cannabis när hon var 13, ecstacy när hon var 14, kokain vid 15, tramadol och svamp från hon var 16–17.
För de andra har mixen varit ungefär den samma. ”Inte kokain, men allt det andra”, säger Melanie.
– Det är inget jag är stolt över. Men tyvärr har det blivit helt normaliserat: att festa är inte kul om det inte finns droger, säger Melanie.
Hur mycket pengar har gått åt? De vet inte exakt. Säkert 100 000 kronor tillsammans, gissar Agnes.
– Men vi har aldrig pratat om det här öppet förut. Ingen av våra föräldrar har den minsta aning, säger Agnes.
Det är Mitt i:s inledande fråga som gör att samtalet kommer igång: Gör skjutningarna att ungdomar blir mer tveksamma att köpa droger? Frågan diskuteras för lite, tycker tjejerna.
– Tyvärr tänker ingen så. Man vet att det inte är man själv eller ens kompis som blir dödad. Och när folk väl är inne i den världen, då bryr de sig inte, säger Felicia.
Hon har själv ibland ”hjälpt till” genom att lämna över narkotika till andra köpare. Allt sker mellan vänner, ofta flera som handlar tillsammans. Våldet är långt borta.
– När rapparen Einár, med svensk bakgrund, blev skjuten i Hammarby sjöstad, då reagerade folk. Men alla de andra som dör, de blir bara en siffra statistiken. Det är hemskt, säger Felicia.
– Samtidigt pekar politikerna bara ut förorten, fast det handlar om hela stan, tilllägger hon.
Sambanden borde lyftas fram mycket mer, tycker alla tre. På ett respektfullt sätt, som gör att folk kan känna empati och komma ur den själviska bubblan.
– Det borde vara ett helt ämne i skolan, redan på mellanstadiet, säger Melanie.
Grundproblemet är att så många unga mår dåligt, menar tjejerna: sociala medier hetsar kring framgång och utseende. Unga borde få hjälp med sin psykiska ohälsa mycket tidigare, så att de kan känna hopp.
– En period tog jag tramadol varje morgon för att orka genom dagen. Jag har haft mycket depressioner. Ingen börjar med droger för att de mår bra, säger Felicia.
Några äldre killar, kollegor från ett IT-företag, sitter i en ring en bit bort i samma park. Flera har använt droger tidigare, några har kompisar som det gått illa för.
– Jag tycker man ska göra som i Amerika och legalisera cannabis, gärna ta in skattepengar från droghandeln, säger en kille i prydligt skägg, uppvuxen i Sätra.
Skulle det göra att man fick bort skjutningarna?
Nej, det tror ingen i cirkeln. De kriminella kommer bara att byta drog, menar en av männen, uppvuxen i Skogås.
Tror ni att man kan få tonåringar att köpa mindre om man lyfter fram kopplingen till våldet?
– Nej. Det är som att köpa fina kläder. Man kanske förstår att de är tillverkade av barnarbetare i Indien, men när man går och handlar så finns den tanken inte med, säger Sätrakillen.
– Man handlar inte av värsta buset heller. Det känns fräscht och fint, som när du går till klädaffären, säger kollegan från Skogås.