Lupinen är vacker men väldigt invasiv

Prästkrage, smultron och ängsviol lyser upp våra ängar och vägkanter, men de hotas av den invasiva arten blomsterlupin, som tränger ut all annan växtlighet och försämrar förutsättningarna för bin och humlor.

Vi har alla sett dem breda ut sig i diken och vägkanter med sina långa lila blomklasar. En vacker syn tycker många, men också ett allvarligt miljöproblem. När ängsbruket i stort sett upphörde i Sverige under 1900-talet, blev vägkanter och banvallar en fristad för ängsväxter som prästkrage och blåklocka, men på senare år har de trängts bort även därifrån av blomsterlupinen, som planterades in i Sverige från Nordamerika och har blivit en populär trädgårdsväxt.

Lupiner sprider sig snabbt från trädgårdar och rabatter via frön och rotskott, och bildar täta bestånd där de tränger ut annan växtlighet och binder kväve till marken, vilket ytterligare försämrar förutsättningarna för ängsväxter. Detta skadar också bin och humlor – där det bara växer en sorts blomma blir säsongen för pollinatörer beytdligt kortare, och de får svårare att livnära sig.

På grund av detta har Fältbiologerna, Sveriges största organisation för natur- och miljöintresserade unga, utnämnde vi 6 juni till den stora lupinbekämpardagen! Detta gjorde vi för att lupinens framfart ska stoppas, och för att trädgårdsägare, fröfirmor och politiker ska få upp ögonen för problemet och agera.

Så vad kan vi göra? Ta med er trädgårdshandskar och spade och ge er ut, gärna tillsammans, och ryck upp lupiner med rötterna eller slå med lie, och skicka resterna till brännbart för att förhindra spridning. Plantera gärna inhemska ängsväxter, som smultron och tjärblomster, där ni har rensat. Hör av dig till fröhandlare, och be dem sluta bidra till problemet. Tillsammans räddar vi ängsfloran! Jonas Bengtsson