”Upplopp är ingen genetisk egenskap”
Upplopp är det yttersta uttrycket för frustration och missnöje, inte en genetisk egenskap specifikt för utsatta områden. Det skriver Melody Farshin i sin krönika.
Före 2013 kände inte hela Sverige till Husby. Vi hade bra musik och många talanger, så miljonprogrammen i landet hade koll. Men för den som inte hade en PhD i blå linjens stationer fick jag ofta förklara mitt hem som orten nära Kista och Rinkeby.
Maj 2013 såg Husby annorlunda ut. Bortsett från bränderna fanns även journalister från hela världen där, jag minns själv hur chockad jag blev över att se egna vänner prata om Husby i Al-Jazeera av alla kanaler. Bubblan om Sverige som det perfekta landet, med Olof Palmes välfärd och där alla är blonda och smala sprack och det var det som gjorde Husby intressant internationellt. Fanns det missnöje i ett land som annars betraktats som felfritt?
Nationellt var inte missnöjet lika intressant, snarare syndabocken. Föräldrar klandrades, postnumret klandrades, till och med religion och kultur klandrades. Den upprepade frågan var ständigt ” Vad är det för fel på förorten?” Frågan är snarare vad det är för fel på samhället som separerar förorten. Varför kallas samhällsproblem för förortsproblem? Är inte förorten en del av samhället? Ska jag behöva lära makten svenska?
Upplopp är ingenting som fötts i Husby. Vi kunde se det ske bara ett fåtal år innan, så nära oss som i Paris och London. Upplopp är det yttersta uttrycket för frustration och missnöje, inte en genetisk egenskap specifikt för utsatta områden. Stenkastning och bränder talades om i mediala rum som en husbyuppfinning.
Precis som i Husby så är det första du ser vid en googling på områdena Croydon (London) och Clichy-Sous-Bois (Paris) bilder på brinnande bilar. Huvudrubriker där invånarna jämförs med djur och uttalanden om hur dessa områden är krigszoner. Jag får en kraftig déjà vu av att läsa dessa rubriker. Precis som i Husby har även dessa upplopp fötts ur polisbrutalitet, hos oss har även både förundersökning och överklagande lagts ned.
Fem år senare har änkan som förlorade sin man i sitt eget hem ännu inte fått rättvisa, och ett stort antal husbybor blev utan bil. Uppmärksamheten kring orten gjorde dock att Husby blev intressant för projektinvesteringar och andra hjältekomplex. Det är otroligt hur snabbt politiker arbetar när materiella föremål som bilar brinner, medan invånarnas välmående brunnit så länge innan dess.
Många arrangemang och projekt har hållits här sedan dess, vissa mer givande än andra. Men projekt är temporära insatser med slutdatum.
Samtidigt som resurserna för projektverksamhet har vuxit här har även antal dödsskjutningar blivit fler. För fem år sedan var huvudfrågorna i Husby bostäder, social upprustning, likvärdiga rättigheter och att motarbeta systematisk diskriminering. I dag blir stora och belastande frågor som hyresökning inte ens jämförbara med den största oron, din son eller brors överlevnad.
Rubrikerna om bränder har bytts ut mot dödsskjut- ningar, men skillnaden är att de rubrikerna försvinner snabbt och utan reaktion. Nyhetsvärdet av en brinnande bil är tydligen mycket större än ett förlorat liv härifrån.
Första kvartalet av året inträffade 28 skjutningar i Stockholm med en majoritet i Järva. Det är tragiskt att jag undrar vad reaktionen hade varit om det rörde sig om 28 bilar som brunnit.
Nyhetsvärdet av en brinnande bil är tydligen betydligt mycket större än ett förlorat liv härifrån.