Sista anhalten finns i Råcksta Vi har alltid hängslen och livrem, så att ingen bränns innan de ska ha begravningsceremoni.
Nio av tio stockholmare väljer att kremera sig, men hur går det egentligen till? I Råcksta ligger ett av stadens två krematorier, vilket betyder att det blir platsen innan sista vilan för många Västerortsbor.
Text: Victor Malmcrona | Foto: Mikael Andersson
RESPEKTFULLT. Så fungerar det i Västerorts krematorium
Ett tjugotal kistor i olika färger ligger utmed med väggarna i kylrummet på Råcksta krematorium. Det är kallt här inne, närmare bestämt 5,9 grader, enligt termometern på väggen.
Till Råcksta kommer de i kommunen som vill kremeras, och som avlidit norr om Slussen. De söderut hamnar hos Skogskyrkogårdens krematorium.
För många kanske det här är en något makaber syn, men krematorieteknikern Stefan Pettersson är van. I fyra år har han jobbat på krematoriet.
– Man blir bra på att abstrahera, jag ser bara kistor. Det hade varit en annan sak om vi hade öppnat locken, men det gör vi inte. Det är när man träffar anhöriga som det blir mer verkligt, säger han.
Utanför kylrummet går en lång, bred korridor. När det är dags för en person att kremeras så hämtas kistan av någon av krematoriets fem anställda, som kör den ett trettiotal meter till ugnarna.
Innan bränning dubbelkollas kistans märkning, QR-kod och namnlapp, så rätt person kremeras. På locket läggs också en värmetålig bricka. All annan information försvinner i ugnen.
– Vi har alltid hängslen och livrem, så att ingen bränns innan de ska ha begravningsceremoni, säger Stefan Pettersson.
Så placeras kistan på ett spår, med huvudändan mot ugnen, och med en knapptryckning öppnas en lucka och kistan åker in.
– Det tar en timme till 90 minuter. Det beror på kroppen. Muskler innehåller vatten, så har någon mycket muskler tar det längre tid, säger Stefan.
Varje dag kremeras ungefär 20 personer i krematoriets fyra ugnar. Efteråt skrapas kvarlevorna ur ugnen med hjälp av en metallraka, ned i en behållare, för att kylas av.
Men än är inte allt aska. Kvar finns ben och annat som kan ha funnits i kroppen och kistan vid bränningen.
– Det kommer en del spikar från kistan, och höftleder eller knäleder i metall. I morse hittade jag en galge, det var nog någon som bränts med sina egna kläder. Stora metallbitar plockar vi ur och skickar till Holland för återvinning, säger Stefan Pettersson.
”Några vill trycka på knappen”
Det som återstår mals sedan ned till en finare aska, för att sen med hjälp av en tratt hällas över i en urna. Sedan ställs urnorna i ett lager, där ett hundratal förvaras i väntan på upphämtning.
Vanligtvis hålls anhöriga utanför den här, mer praktiska, delen av krematoriet. Det finns rum för personligt avsked, med egen ingång, så de inte ska behöva se kylar, förvaring eller ugnar. Men det finns undantag.
– En del vill följa med och se insättningen i ugnen. Några vill trycka på knappen. Det är vanligare bland buddhister och hinduer, som har kremering som tradition, säger Stefan Petterson.
Blir det någonsin jobbigt att arbeta så nära döden?
– Det kan bli jobbigt när det är barn som dött. Att någon hämtar upp askan efter avlidna föräldrar är en sak, men föräldrar ska inte behöva hämta sina barn, säger Stefan Pettersson. Noga med identitet