När det hållbara valet blir ohållbart

Ett par månader har passerat sedan flyttlasset gick till min nya lägenhet. Tvättmaskinen har hunnit gå varm många gånger om, möblerna är ihopsatta och alla tavlor sitter äntligen uppe på väggen. (Nåja, lagom till jul kanske de gör det, i alla fall).

Jag trivs toppen – men det finns alltid ett men. Det dröjde inte länge förrän jag insåg att det här med källsortering ännu inte riktigt uppfunnits i kvarteret där jag bor. Det enda som finns är ett nedkast för hushållssopor.

För mig som duktigt källsorterat färgat och ofärgat glas, plast, papper och kartong sedan ett gäng år tillbaka går det inte att sluta, det skulle vara emot allt jag lärt mig. Det enda alternativet? Att traska den nästan en kilometer långa vägen till närmsta återvinningsstation.

Härligt med en promenad, tänkte jag hurtigt första gången jag skulle traska dit, då när det ännu var sommar och solen sken. Efter några hundra meter började armarna domna, och jag insåg att det här inte skulle bli någon favoritsträcka att vandra.

Jag fasar för den dag då jag kommer dit med mina kassar och det redan är fullt av skräp.

Steget till att bli den där personen som dumpar skräp på en överfull återvinningsstation, den där som alla i den lokala Facebookgruppen hatar över allt annat när de lägger upp bilder på sopkaoset, känns plötsligt närmre än någonsin. En ruskig höstlördag lurar jag med min kille som kommit över att hjälpa mig att bära gamla tidningar och tomflaskor. Regnet tilltar. Återvinningsstationen är inte i sikte än på flera minuter.

”Det här är inte hållbart!”, utropar han när vi har några hundra meter kvar.

Men hållbart är precis vad det är, tyvärr.

Jag fasar för den dag då det redan är fullt av skräp.