Rätt och fel i innerstadsbubblan

För många som kommenterat konflikten kring ungdomslivet på Strandvägen och Kungsholmen har frågan varit enkel: Det är väl bara att följa lagen, hur svårt kan det vara?

Både boende och politiker styr gärna bort från känsligare tolkningar – att det skulle vara en konflikt mellan rika, vita innerstadsbor och unga med invandrarbakgrund från förorterna som kliver över en gräns.

Ändå är det så det känns, litegrann, för många unga, uppvuxna långt utanför tullarna och som först en bit upp i tonåren börjar hitta fram till allt det fina och roliga som finns därinne i innerstadsbubblan.

”Det är självklart att vi får andra slags blickar på oss. Och att svenskarna kan känna att det är deras plats”, menar de 18-åriga Bredängstjejerna i artikeln intill.

Ändå tror de att den aspekten kan vara övergående. Ju mer de rör sig inne i stan, desto mer blir staden också deras. För uppväxande generationer är mångetniciteten alltmer en självklarhet.

Kompetensen att läsa av och hantera olikheter är också störst bland dem som fått mixen med modersmjölken, som tjejerna framhåller. Där är det innerstadsborna som ligger lite efter.

Samtidigt kvarstår frågan, inte helt färdigdiskuterad: vem ska anpassa sig till vem? Om man ser integration som ”en anpassning från båda håll” – vad är det innerstadsbor ska bli bättre på att bejaka? Där går tolkningarna isär.

För integrationsborgarrådet Karin Ernlund (C), intervjuad i förra veckan, handlar det om att fler unga ska känna ansvar för de nya platser som de besöker.

Receptet enligt Ernlund: minskade klyftor, fler som möts inom skolan, i arbetslivet och bostadsmarknaden. ”Man stör inte dem man känner”, sa några killar förra veckan. Det låter som att det finns en väg framåt.