Min första och sista dramatiska skidtur

Iveckan lamslog snön Stockholm – igen. Minusgraderna kröp ner under minus tio och ingen pratade om någonting annat än det faktum att kylan GÖR ONT i huden, att det är sjukt halt ute och blir ”förseningar på grund av förseningar” i kollektivtrafiken. Det fascinerar, trots att det är samma visa varje år och liknande krönikor skrivs lika ofta.

Men kunde snön egentligen ha kommit mer lämpligt? Valhallavägen har aldrig varit så vacker som i vinterskrud och de sportlovslediga barnen i Vasaparken aldrig så glada som de jag träffade när de rullade runt i snön i Vasaparken i onsdags morse. Väl värda sin snö!

Själv minns jag inte så mycket av sportloven. Min familj har aldrig varit några typiska vintersportare. Snarare stannade vi kvar i stan medan ”alla andra” drog till fjällen och åkte snowboard. Jag trivdes rätt bra med fritidsgårdens halvdagsutflykt till Hellas med pulka och varm choklad i en lagom brant backe.

I högstadiet blev jag dock medtvingad på en över dagen-resa till Dalarna. Min första och enda gång på skidor blev en dramatisk upplevelse. Först en mäktig frihetskänsla som jag fortfarande kan minnas. Efter några åk kände jag att ”det här kan jag”, men plötsligt såg jag hur min kurs går rakt mot ett litet barn. Jag tvingas väja rakt in i ett staket, kraschar och blir hämtad med snöskoter. Lyckligtvis klarade jag mig relativt oskadd men några fler skidturer har det inte blivit. Visst är jag feg men tacka vet jag skridskor, och Stockholm.

I dag finns nog fler aktiviteter än på 1990-talet. Till exempel träffade jag i veckan två systrar som åkte på plast-is, inne på Nordiska museet. Hade varit lagom för mig.