Jeanette om livet som hemlös – och vägen tillbaka.
Till slut brakade allt samman och Jeanette stod utan vare sig bostad, inkomst eller skyddsnät. Det blev början på ett liv som hemlös i Stockholm. Nu vill hon uppmärksamma hemlösa kvinnors utsatta situation.
Mitt i vintern för två år sedan stod Jeanette, 53, plötsligt ensam på gatan. Det var metervis med snö, iskyla och med sig hade hon sina ägodelar.
Efter att ha förlorat sin plats på ett behandlings- och motivationshem, som hon själv sökt sig till för att få hjälp med sitt missbruk, bestämde hon sig för att klippa alla band till samhället.
– Jag hamnade på sjukhus och när jag skulle tillbaka hade jag blivit utskriven. Jag hade ingen plan och visste inte vad jag skulle göra, så jag bröt med allt, säger Jeanette.
Hon begav sig till centrala Stockholm och började ett liv som hemlös på stadens gator. En tillvaro som pågick i elva månader.
– Jag blev väldigt väl emottagen i gemenskapen. Jag var genast en i gänget där vi hjälpte varandra med vad man kunde för dagen, säger Jeanette.
”Gick in i väggen”
För henne började allt med amfetamin. Hon var 32 år gammal när hon prövade för första gången. Efter det var hon fast. Hon hade då barn, jobb och sommarstuga.
– Jag började sent i livet, men det var egentligen bara en tidsfråga eftersom jag har varit medberoende i större delen av mitt liv. Den utlösande faktorn var nog att jag gick in i väggen, säger hon.
Efteråt följde en bergochdalbana som varade i 20 år. Tre gånger tog hon sig tillbaka från sitt missbruk. Men när pengarna till sist tog slut och kronofogden kom ikapp henne fanns inte mycket mer hon kunde göra.
Drev runt i Stockholm
Det slutade med att hon den senaste tiden drev runt i Stockholm utan något hem.
– Sovplatserna varierade. Det kunde vara i källare, trappuppgångar, eller utomhus. Man hade sina överlevnadsstrategier. Men det är klart att det är slitsamt, oavsett om du missbrukar eller inte, säger Jeanette.
Att vara kvinna och hemlös – en grupp som ökar, enligt Stockholms stad – är att vara extra utsatt, menar Jeanette.
Själv klarade hon sig från både våld och övergrepp. Men under sin tid på gatan har hon sett många exempel där det har gått illa för just hemlösa kvinnor.
– Det är väldigt tufft för oss tjejer. För egen del har jag alltid kunnat stå på mig. Men tyvärr är det många yngre tjejer som tror att man måste betala för sig för att komma framåt. Och tyvärr är det många män som utnyttjar det.
”Ses om en extra dålig människa”
Men även i samhället i övrigt finns ett särskilt stigma med att vara hemlös kvinna, menar hon.
– Hur man än öppnar upp sina armar och ber om hjälp ses man i samhällets och myndigheters ögon som en extra dålig människa. Särskilt om man har barn.
Jeanette bor sedan i somras på Bo Klara, som är ett akutboende för hemlösa kvinnor som drivs i Stadsmissionens regi. Nu i januari väntar en lägenhet och ett nytt liv – något som inte hade varit möjligt utan Stadsmissionens hjälp, enligt henne själv.
– Alla människor är bara en och en halv månadslön från att bli hemlösa. Och att hamna där kan gå hur snabbt som helst. Vägen tillbaka är desto längre.
Sovplatserna varierade. Det kunde vara i källare, trappuppgångar, eller utomhus. Man hade sina överlevnadsstrategier. Men klart att det är slitsamt.