Häng med in i fattigkyrkan vid Essingeleden i vår nya artikelserie
Räddades undan rivning Utsatt för brandattentat Flyttades medhäst och vagn Tusentals bilister har sett den men få vet vad det är för udda träkapell som sticker upp vid Essingeleden. Här är historien om S:t Sigfrid som byggdes i Vasastan för 120 år seda
Vinden drar med sig ett sus från den strida strömmen av bilar som passerar bara några meter från S:t Sigfrids kyrka. Med sina röda tinnar och torn har få som åker söderut på motorvägen missat den.
– Många som har kört förbi i bil har hört av sig och beställt en vigsel här men mest uppskattad är kyrkan ändå av de som bor i trakten, säger prästen Kåre Strindberg medan han tänder ljusen på kyrkans altare.
Ända sen Essingeleden byggdes på 1960-talet har det nygotiska kapellet, strax innan avfarten mot Aspudden, dragit till sig de förbipasserandes blickar. Men kyrkan har stått på höjden, med storslagen utsikt över Gröndal och Trekanten, betydligt längre än så.
Flyttades med häst och vagn
År 1904 placerades S:t Sigfrids här, antagligen för att det var ett pampigt läge, gissar Kåre Strindberg. Men historien om kyrkan börjar faktiskt fyra år tidigare – i Vasastan.
I hörnet där Tulegatan möter Frejgatan byggdes det åttakantiga kapellet som en tillfällig lösning på kyrkbristen, ”för att möta den andliga nöden” i stadsdelen. Men när Stefanskyrkan i Vanadislunden stod klar några år senare var kyrkan överflödig. Den plockades isär och flyttades istället till Söderort där befolkningen växte snabbt.
– Delarna drogs med häst och vagn över Slussen och gamla Liljeholmsbron hit. Det hade ju aldrig gjorts idag men då var arbetskraften billig och materialet dyrt, säger Kåre Strindberg.
Vid den här tiden expanderade Liljeholmens industrier och många arbetarbostäder byggdes i närområdet. Kyrkor var det däremot ont om. S:t Sigfrids blev de fattiga arbetarnas samlingsplats, berättar Kåre Strindberg.
Hotats av elden
Han har varit ideellt engagerad i S:t Sigfrids sen 80-talet och är en av eldsjälarna som ser till att den gamla kyrkan inte förfaller. Trots att den är klassad som ett byggnadsminne är kyrkan helt beroende av pengar i kollekten.
Länge var kapellet en del av Svenska Kyrkan, som fick det som en gåva, men byggnaden som hade stora renoveringsbehov övergavs av Hägerstens församling när nya kyrkor byggts i Mälarhöjden, Midsommarkransen och Gröndal. År 1967 gav församlingen tillbaka S:t Sigfrids till Kyrkfrämjandet.
– Det fanns till och med politiker i kyrkorådet som tyckte att man borde bränna ner kyrkan för att slippa driftskostnaden. Långt senare, på 90-talet, var det faktiskt ett brandattentat här. Någon kastade in en fackla genom ett fönster men den slocknade på vägen, säger Kåre Strindberg.
Frivilliga håller liv i kyrkan
Sen 70-talet är det därför frivilliga krafter som kämpar för att hålla liv i kyrkan. Idag hyrs den ut till olika församlingar för att få in pengar till huset som är
Delarna drogs med häst och vagn över Slussen och gamla Liljeholmsbron hit
märkt av tidens tand. När det var som värst läckte taket in och hinkar täckte kyrkgolvet. Nu flagnar innertaket och en kyrkorgel saknas sedan den gamla från 40-talet gav upp.
Föreningen som äger kyrkan får inga bidrag från det allmänna och ingen som är engagerad i kyrkan får något betalt. De pengar som har funnits har gått till målarfärg, konstaterar Kåre Strindberg, som hugger i där det behövs.
När kyrktornets långa rep, som man drar i för hand för att ringa i klockan, gick sönder köpte han själv ett nytt. Det gamla gav han till barnen som badar i Trekanten. Där hänger nu det klockrepet fastknutet i ett träd, som en lian för den som vill svinga sig ut i sjön.
– Allt det där är en del av charmen, att man får göra allting själv. Jag tror och hoppas att vår entusiasm smittar av sig och att arbetet för kyrkan kommer fortsätta, säger han.