Åh, Gamla Stan!

Jag har låtit mig tjusas av Gamla stans gränder sen jag var barn. Jag bodde på Skomakargatan och gick i Storkyrkoskolan. Mina föräldrar lät tidigt mig och min syster gå själva. Faror fanns inte.

I klassen fanns några från Södermalm och man tyckte det var lite exotiskt. På rasten gick vi ner till den lilla tobaksaffären på Järntorget och köpte ”Smärken”, surt godis, för en krona styck. Nu finns där i stället en av alla bagerikedjor.

Sen blev jag tonåring och fick eget rum. När man sov med öppet fönster mot Prästgatan på sommaren kunde man höra livet där nedanför på Västerlånggatan, överförfriskade unga och gamla. Ibland skvalade det utanför fönstret. Då kunde pappa öppna köksfönstret och ropa: ”Hörru där nere, var bor du? Så kan jag komma och pissa i din port!”. Pinsamt, tyckte man då. På morgonen: den fräna doften av urin.

Och alla visste allt om alla. Skvallrade i gränderna: ”Är det sant att Mimmi skaffat pojkvän och BOR hos honom?” sa en annan förälder till min mamma när jag var 14. Det var inte riktigt sant.

I dag är Gamla stan något annat, borta är många av de gamla ”klassiska” affärerna, men kanske skvallras det än. Denna sommar är särskilt speciell eftersom det är så tomt. När jag och mina föräldrar fikar (med avstånd) på Stortorget så träffar vi jämt någon bekant. Även om turisterna har börjat hitta tillbaka så är det långt ifrån vad det brukar vara och man kan liksom se Gamla stans-borna som tidigare försvann bland guidegrupperna. Och så luktar det lite mindre piss.

Läs min kollegas reportage om hur det går för företagarna i Gamla stan på sidan 4-5.