Simma lugnt – inget för Solveig
Solveig Luckhurst, 69, har simmat Riddarfjärdssimningen flest gånger av alla deltagare. Nu gör hon sitt 40:e lopp.
Att jag började med Riddarfjärdssimningen beror på en slump. Min pappa hittade en pytteannons om loppet i DN när det startade och frågade mig och min syster om det inte var något för oss. När jag hade gjort tio lopp blev det som en tvångstanke att inte vilja släppa det. Det hör till augusti, jag har bara missat en gång. Det var när jag var gravid i åttonde månaden och inte fick för doktorn. Men jag har tre barn och jag simmade med de andra två då jag var i tredje månaden och båda blev simmare och tävlade och tränade i sin ungdom sen. Det är lite lustigt.
Jag simmade när jag var tonåring och tävlade och var svensk ungdomsmästare på 200 meter bröstsim. Sedan hade jag uppehåll från 67–68 och tränade ingenting överhuvudtaget till 2004 då jag började med masterssimning, SM-tävlingar efter åldersklasser. Både masterssimningarna och Riddarfjärdssimningen gör att jag håller igång och tränar, det blir jobbigt att tävla annars. Nu på sommaren simmar jag varje morgon på Vanadisbadet, det är skönt och lättare än annan motion. På vintern blir det inte lika ofta men då jympar jag och så cyklar jag hela tiden.
Något som är kul så här i efterhand är att de första åren var legendaren Arne Borg prisutdelare och tog emot alla som kom i mål. Så då fick jag träffa honom. Någon gång var det 14 grader i vattnet, och det var tvunget att vara 15 för att loppet skulle få hållas. Men då mätte man yttemperaturen tills det blev 15 grader. Men då var det ganska kallt.
De första åren gick loppet från Lilla Essingen, under Västerbron till Stadshuset. Det var över tre kilometer. Det var jobbigt, det var under den tiden jag inte tränade, men jag kämpade mig igenom det ändå. Jag levde på gammal träning. Nu simmar jag den kortare distansen.
När jag hade gjort tio lopp blev det som en tvångstanke att inte vilja släppa det.