"Den ljusnande framtid ar var!'
JAAA! Året har varit tufft – men allt det var glömt när eleverna på på Anna Whitlocks gymnasium sprang ut med stora leenden på läpparna.
Så rörande
22 klasser. En gemensam känsla av eufori. Det gick att ta på glädjen när Anna Whitlocks gymnasium hade sitt historiska första utspring.
Utanför portarna på Hantverkargatan ringlade kön lång med anhöriga, två per elev och med avstånd emellan, innan de slussades in till den öppna innergården av personal i västar, munskydd och visir. Det är ingen vanlig student. På flera sätt. För förutom pandemin är det också första gången någonsin som Anna Whitlocks gymnasium håller i ett utspring.
– Det är tur att vi hade spelat in mitt tal innan… det är så rörande. För tre år sedan var det här en byggarbetsplats och nu står vi här. Med allt som har hänt med pandemin så är vi helt fokuserade på att ge eleverna ett sånt fint avslut som möjligt. Och det blir intimare på det här sättet, säger rektorn Annica Tengbom Ödén innan hon hastar in till matsalen där de sista tre klasserna får mat, tal och utdelning av stipendium i väntan på utspringet.
På innergården har Bassem Tanagho NA18NB precis kramat om sina föräldrar efter sitt utspring och de dröjer sig kvar en stund. Glädjen syns i allas ögon.
– Det känns väldigt bra att vi fick komma tillbaka till skolan, säger Bassem.
– Det är den absolut bästa dagen i hela livet. Nu väntar firande med hela familjen och grannarna, säger pappa Nassef som dagen till ära trummar för glatta livet.
En stund senare pumpar musiken på nytt, där varje klass valt en egen låt, och till ”Samba de Janeiro” springer NA18LA ut på trappan i en enda stor glädjehög.
– Det är en lättnad att det är klart. Att plugga på distans har varit jobbigt, jag har aldrig tidigare sett fram så mycket emot att gå gå till skolan, säger Karl Norberg med ett brett leende när han precis har kramat om familjen.
Senare blir det familjemiddag och därefter fest på kvällen, berättar han. Efter det väntar något nytt.
– Jag ska göra lumpen som jägarsoldat i Arvidsjaur.
Så jag behöver inte oroa mig för framtiden i alla fall, säger Karl.
Dags att lämna
Tonerna till ”Din tid kommer” som sista utspringet hade har ebbat ut och det är dags att lämna innergården via Garvargatan och ut till firande och framtiden.
En bit bort har Malou Zapata kramat om både klasskompisar och pappa Henry och systern Maxime.
– Nu ska vi ut och köra och tuta, sedan äta på restaurang! jublar pappa Henry Zapata.
Nu ska vi ut och köra och tuta, sedan äta på restaurang!