Biotorkan har dödat mitt filmintresse
Under pandemin har mitt filmintresse blivit allt mer likt mitt hockeyintresse. Jag lyssnar på filmpodd, ser på smarta personer säga smarta saker om film på Youtube och läser vad andra, mer trogna, filmälskare tycker och tänker om filmer som trots vår världs tillstånd har haft premiär.
Men jag ser inte särskilt många filmer.
Precis som jag lägger betydligt mer tid på att lyssna på ishockey-poddar, läsa artiklar och se på highlights, än vad jag lägger på att se faktiska ishockeymatcher.
Det är klart jag sett en och annan film hemma i tv-soffan i Skärholmen. Men utanför biomörkret har jag inte en gång blivit golvad. Den där smarta telefonen (teknologins heroin) pockar ständigt på min uppmärksamhet och grannarnas falska pianospel hörs genom det halvtaskiga ljudet från tv:n.
GUD vad jag saknat att ta tunnelbanan till city och förlora mig själv i biosalongens mörker, med popcorn och dånande surroundljud. Så när Stockholms biografer öppnade förra veckan så hängde jag självklart på låset till Rigoletto! Nej. Lögn.
För pandemin har också gjort mig enormt bekväm, jag kanske borde säga lat. I helgen satt jag hemma och läste om film i stället. Jag tog upp den smarta telefonen för att kika igenom bioutbudet, för att i nästa stund fastna i ett evigt flöde av Instagram-reels.
Varför skulle jag kasta bort tre timmar på nyfilmatiseringen av Berlin Alexanderplatz när jag kan se över tusen små filmer på samma tid i min telefon?
Har mitt filmintresse helt torkat ut? Jag tror ändå det hänger ett regnmoln runt hörnet. Men de torra tråkiga pandemivanorna kräver mer än en skur för att sköljas bort.
Pandemin har också gjort mig enormt bekväm, jag kanske borde säga lat.