SÖDER Musiken inte nog för Pernilla Andersson
Pernilla Andersson har arbetat under pandemin. Jobbat med sin stiftelse PAD. Skrivit låtar, producerat ny musik och längtat. Till att spela och få möta sin publik.
Nu är det dags. Först ut: Allsång på Skansen.
För två år sedan gick Pernilla Anderssons älskade pappa, musikern Kent Andersson, bort efter att ha drabbats av Alzheimer. Hon fanns nära honom och har varit transparant i kampen för god vård för honom. Något som lett till stiftelsen PAD för att uppmärksamma kognitiva hjärnsjukdomar. Ett stipendium delas nu ut till de/den som gjort en extraordinär insats för humanismen, som höjt en röst för de som inte kan tala själva.
Förlorade en förebild
Nyligen förlorade hon en annan stark förebild, sångaren Svante Thuresson, som hon både vuxit upp och jobbat med. När Pernilla Andersson och Lisa Nilsson förenas vid premiären av ”Allsång på Skansen” är det med just en hyllning till Svante Thuresson.
– Att få sjunga med Lisa kommer bli en så fantastiskt upplevelse, vi ska hylla Svante Thuresson med en av de låtar han själv gillade väldigt mycket, som vi gjorde på en skiva 2007, säger hon och fortsätter.
– Jag känner mig ensam utan dessa farbröder. Med dem har jag nästan blivit ”groomad” in i musiklivet. Jag har liksom aldrig haft någon annan reflektion än att det ska vara musik.
Så under pandemiåret har hon sett turnéer ställas in med kort varsel. Men ändå varit verksam. Dels med sin stiftelse, som tidigt engagerade sig i distribution av munskydd till vårdpersonal, och musikproduktion. Hon har precis kommit med singeln ”Weatherman”, i slutet av augusti kommer det nya albumet och hon ligger startklar för sommarens spelningar.
Jag känner mig ensam utan dessa farbröder.
”Bortdomnat arsle”
– Jag har nog aldrig riktigt insett hur viktig turnerande och spelande varit för mig förrän det togs bort. En ganska viktig insikt ändå, måste jag säga, kom till mig under året vi var ”nerstängda”: det är ingen självklarhet att kunna turnera, var tacksam för ditt jobb. Tror det kommer dröja innan man gnäller igen över ett ”bortdomnat arsle” efter en 70 mils åkning. Just nu är det mer: Snälla domna! Bara vi får spela haha!
I våras tilldelades hon ett stipendium på 25 000 kronor ur Olle Adolphsons minnesfond.
– Åh, så glad jag blev. Det kom i rätt tid när jag inte visste hur det skulle bli med någonting, säger hon.