En brokig skara män i ett kök
Någon frågade om jag tack vare yrket umgicks mycket med kändisar. Knappast, även om man i jobbet då och då genom åren träffat en och annan berömdhet.
Nej, jag känner egentligen inga kändisar bortsett från lite programledare jag jobbat med samt någon enstaka musiker.
Med ett undantag. Och han är verkligen känd. Dessutom omåttligt respekterad, fruktad, hatad och beundrad. På samma gång.
Så döm av min förvåning när han dök upp i min gamle väns kök och presenterades som det senaste tillskottet i vår ”gubbklubb”.
Här är det för övrigt kanske läge att backa bandet lite. Gubbklubben är det inofficiella namnet på trevliga lördagsträffar hemma i en nära väns kök. En brokig skara medelålders män med varierande bakgrund. En kypare, en frisör, en lärare, en bagare, reseledare osv med nationaliteter från Spanien, Frankrike, Norge, Polen och Sverige.
Olika bakgrunder och erfarenheter men med det gemensamt att vi trivs i varandras sällskap. Samt älskar min väns mat. Alla pytsar in en slant och alla är hemma i hustrurnas trygga famnar innan klockan ens är nio.
Fruarna var för övrigt med från början men har genom åren troppat av en efter en. Jag kan förstå dem. Diskussionerna går ofta höga, det är svårt att få en syl i vädret och jag anar att de får nog av våra krämpor, konstiga teorier och bestämda åsikter om världens tillstånd under resten av veckorna.
Det har himlats en del med ögonen genom åren, om man säger så.
Nåväl, där står jag då med den uppburne kändisen framför mig och vi betraktar varandra med viss misstro. Vi jobbade nämligen vid tillfället i samma mediehus. Visserligen med helt olika saker, men ändå så att vi hälsade och småpratade lite vid kaffeautomaten.
”Vad gör du här?” hasplade jag ur mig.
”Tänkte fråga detsamma” blev svaret.
Av någon outgrundlig anledning började jag då berätta om den gång när vi jobbat på konkurrerande tv-kanaler och jag fick århundradets utskällning av en tittare som eldat upp sig något alldeles enormt över vår nye medlem i klubben och hans senaste program i etern. Först efter tjugo minuter kippade tittaren så pass efter andan att att jag kunde inflika:
”Fel kanal, det är inte vi som sänder det programmet.”
”Det skiter jag väl i! Dom svarar ju inte där och det är ju samma tvapparat – den står ju här i vardagsrummet, för fan!”
”Därför är jag här”, konstaterade vår nye medlem.
”Vågar fan gå på krogen när man precis varit i rutan!”
Dessutom omåttligt respekterad, fruktad, hatad och beundrad. På samma gång.