Jag bävar inför det stora kramkalaset
Jag ställer mig nog hellre vid sidan om och betraktar.
SSnart får vi krama våra nära och kära”, ”I höst kan vi äntligen kramas igen”. Känns rubrikerna igen? Själv har jag nog läst dem ett hundratal gånger vid det här laget. Minst.
Jag säger bara: Jaha? Och?
Kan inte minnas att någon direkt kramade sönder mig innan pandemin. Barnen är vuxna, självständiga människor och visst ger vi varandra en snabb omfamning när vi ses någon gång i månaden.
Och nog blev det en och annan svettig, ölstinkande kram på Söderstadion på den tiden det begav sig.
Så mycket mer var det inte.
Jag kan inte minnas
svenskarna som ett speciellt kramande folk. Måste ha missat något – men jag lovar att skärpa mig.
Man kanske skulle börja här på arbetsplatsen med risk att bli inkallad till chefredaktör Fransson.
– Du Leif, jag har fått lite klagomål på ditt beteende. Du springer tydligen omkring och kramas till höger och vänster här på redaktionen.
– Ja, men, Joakim … pandemin är ju över och … – Ok, jag förstår, men alla uppskattar inte din hjärtlighet, så ta det lite lugnare i fortsättningen.
Och så vidare.
Grannarna då? Nej, knappast.
Jag trivs i min lägenhet och vill inte riskera vräkning.
Jag ställer mig nog hellre vid sidan om och betraktar. Kan se framför mig en höst där folk ligger i drivor på trottoarer och gräsmattor och bara kramas.
Då låser jag dörren. Inifrån.