Bygg staden utåt för att ge unga bostäder Bo Eliasson (78)

1930-talets bostadssociala utredning

konstaterade att om fler än fyra personer bodde i ett rum var det trångbott – vilket 60 000 stockholmare då var. En trebarnsfamilj ansågs behöva två rum och kök på 45 kvadratmeter.

I ett orört skogsområde söder om söder fanns en skjutbana där man började uppföra lamellhus på tre våningar, hantverksmässigt byggda med träden bevarade vid husknuten. En stadsdel kunde inte döpas till Skjutbanan, men väl Björkhagen gränsande till ett torp i ett kärr och en mosse döpt till Bagarmossen, orörda områden som skövlades för att vi skulle ha någonstans att bo.

Grupperade kring t-banestationen och med skogsområde bevarade mellan områdena anlades fungerande infrastruktur: el, vatten, avlopp, kommunikationer, skolor.

Senare löstes 60-talets bostadskris med hjälp av byggkranar i ”miljonprogramsområden” som Skärholmen, Vårberg, Rågsved, Husby, Rinkeby, Tensta, knappast lämpade för förtätning i dag.

2000-talets bostadskris tror sig politiker kunna lösa genom att ”bygga staden inåt” på tidigare, kontaminerade industri- och kajområden.

Centralt belägna lyxbostäder med sjöutsikt vänder sig knappast till låginkomsttagare eller ungdomar som vill flytta hemifrån.

Det är dags att förtäta delar av stadens 97 stadsdelar utanför tullarna.

Här finns redan fungerande infrastruktur som ändå snart måste renoveras. Bygg på lamellhusen med fler våningar och hiss på utsidan. Bygg samman ”grannskapsenheterna” även om en och annan tall får stryka med.

I innerstaden accepteras åter trånga, mörka innergårdar, men i ytterstaden gäller fortfarande den röda stugan med hängbjörken runt knuten som ideal.

Är det inte viktigare att folk har tak över huvudet, än att vi kan rasta hunden utanför husknuten?

FOTO: MOSTPHOTOS LUMMIGT. Det är grönt i närförorter som Björkhagen. En del av grönskan borde kunna ge vika för fler välbehövliga bostäder, anser insändarskribenten.