Badkrukan i mig ska satsa på kvällsdoppet

Det har blivit mörkt men luften är varm. Natten är här och utanför fönstret har flanörerna på väg till närlivs, fest, park och picknick redan passerat förbi, både dit och tillbaka hem igen.

En motorcyklist dundrar förbi på trafikleden några hundra meter bort, några ungdomar skrålar från en balkong på parallellgatan. Men så här lugnt har det inte varit på hela dagen, som precis som vanligt startade med ett jäkla liv när flera hundra glasflaskor kastades i containtern för att dra vidare till återvinningen.

Och när lugnet har lagt sig så bestämmer jag mig.

Nu, när alla har kommit hem, ska jag bege mig ut.

Jag behöver egentligen bara ta på mig tofflorna och gå utanför dörren, men rycker åt mig en kasse och slänger ner det enda som behövs: En handduk och en baddräkt.

Den här stunden är min och Stockholms hemlighet.

Väl framme vid bryggan är jag övertygad: Jag är ensam kvar i stan och den här stunden är min och Stockholms hemlighet.

Jag tar ett, två, tre fyra trappsteg ner. Där stannar jag upp ett tag, tvekar, som den badkruka jag egentligen är. Sen räknar jag ner: Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det – på det sjätte smäller det! Jag kastar mig ner i djupet, tar några simtag under ytan, innan jag spräcker vattenytan och tar ett djupt andetag. Jag simmar lugnt tillbaka till bryggan. Ett, två, tre, fyra, fem trappsteg, sen är jag uppe på land igen.

Ett lugn sprider sig i kroppen. Påträngande tankar om pandemi, regeringskris, stress, krossade semesterplaner och dagens uteblivna bestyr är som bortblåsta. Det lär bli fler kvällsdopp i sommar.