Sonens skolgång

En familj när ett barns skolgång inte fungerar? Logistiken och samtalen, ångesten att inte vara tillräcklig vare sig på jobbet eller hemma. Det här är mamma Annas vardag. VANTRIVS. Valter gråter morgon och kväll

– I går när han skulle sova sa han: ”Mamma, du hade mått mycket bättre om inte jag fanns. Om jag aldrig funnits.”

Anna trycker tillbaka tårarna som vill ut.

I en timme har hon suttit här vid köksbordet i sin lägenhet i Stockholms innerstad och berättat om sonen Valters skolgång. Hon berättar hur ett ilsket utbrott i årskurs två blev till flera och hur det fick skolan att sätta honom i en särskild undervisningsgrupp mot hans vilja. Hur skolan vägrade ändra sig, vägrade byta spår. Inte se då åttaårige Valters ångest och rädsla.

Biter ihop

Men allt det där kan hon hålla ifrån sig. Det tekniska. Hon biter ihop, jobbar, fixar, överklagar beslut och anmäler till myndigheter. Allt för att livet ska återgå till det normala.

När det har fungerat bra har hon varit på jobbet i tre timmar under förmiddagen. Sedan är det dags att hämta Valter på skolan. Men oftast blir det inte så länge. Ibland är han bara i skolan en kvart innan telefonen ringer och hon måste hämta hem honom efter ett utbrott. Jobbet blir lidande, kollegorna får vänta och ha tålamod. Annas jobb är inte möjligt att utföra hemifrån så det blir många timmars frånvaro varje vecka.

Hon håller känslorna borta. För när hon snuddar vid hur det påverkar henne och familjen, då spricker muren som skyddar hjärtat från att brista.

Hur kunde hennes lille bebis hamna här?

– Jag har alltid tänkt att sådana här problem kommer med stökiga föräldrar. Men både jag och mitt ex är nog rätt ordentliga. Resursstarka. Vi hamnade här ändå, säger hon.

Snabba skiftningar

När Valter började i en liten studiegrupp gick han snabbt från att vara en kille som gillade skolan till en kille som gråter både morgon och kväll. Som hatar skolan. Hatar sig själv.

Det går så långt att han börjar slicka på eluttag för att få åka till sjukhus i stället för att behöva vara på skolan, i den särskilda undervisningsgrupp som han blivit tilldelad.

– Jag tog honom dit varje dag, trots att han verkligen inte ville. Så här i efterhand känner jag att jag såg till att han uppfyllde skolplikten, men att jag nog inte uppfyllde min föräldraplikt. I dag skulle jag aldrig tvingat dit honom.

Till slut blev Valter sjukskriven. Nu fyller han snart tio. Han har adhd, men det är en diagnos som inte påverkar livet hemma i särskilt stor utsträckning. Han och syrran har starka band och livet med varannan vecka hos mamma och varannan vecka hos pappa funkar.

Med skolan fungerar fortfarande ingenting.

– Han straffas hela tiden för sitt beteende, trots att han absolut vet att han gör fel när han får sina utbrott. Allt han behöver är kärlek. Trygghet. Någon som förstår honom. Jag är så besviken på skolpersonalen som inte förstår, och på myndigheterna som inte agerar. Jag är besviken på Sverige.

Inte välkommen tillbaka

De bytte till slut skola efter sjukskrivningen, men inte heller där har det blivit bra. Efter det senaste utbrottet har Valter fått veta att han inte är välkommen tillbaka.

– Han frågar mig varför han inte går till skolan på morgonen...om han aldrig mer ska få gå dit. För nu vill han faktiskt gå dit igen. Men vad ska jag svara? Klart att han ska gå i skolan. Jag har bara ingen aning om var, hur eller när.

Vad skulle du önska för din son?

Han straffas hela tiden för sitt beteende, trots att han absolut vet att han gör fel när han får sina utbrott.

– Att det fanns vuxna i hans närhet som förstod honom. Som ser vad han behöver för att känna sig trygg. Att det fanns tid och flexibilitet.

Barns behov ser olika ut Stockholm stad ska nu jobba på ett nytt sätt med undervisningsgrupper för elever med särskilda behov i skolorna. Vad tror du om det?

– Det kan nog fungera för vissa, men min oro är att det inte är en långsiktig lösning. Att barnen hänvisas tillbaka till klassrummen när allt verkar bra igen, och så är man tillbaka där det började. För Valters del blev den lilla gruppen en bestraffning och han fick inte ha någon kontakt med sin klass.

– Sedan måste man förstå att barns behov ser olika ut. Det som fungerar får någon kan vara helt fel för någon annan.

Att Valter skulle få plats på en liten resursskola är ingenting hon ens hoppas på längre.

– Köerna är så långa, och även om de inte skulle vara det tror jag inte att han skulle få en plats. Att enbart ha diagnosen adhd räcker oftast inte.

Valter och Anna heter egentligen något annat.