”Nu vill jag aldrig vill springa igen”
HALVMARAN. Daniel om rekordet
Jag ska faktiskt springa helmarathon i Amsterdam om en månad
För Daniel Åkerlund gällde det att slå det gamla familjerekordet som sattes 1990 när han i lördags sprang Stockholms halvmarathon. Men starten på Strömbron var minst sagt skakig.
Den gångna helgen gick Stockholms halvmarathon av stapeln i Stockholms innerstad.
Tävlingens Norrmalmsambassadör Daniel Åkerlund, 37, hade bara ett mål: att slå sin pappas rekordtid på 1.29.58.
Och han blev belönad för den hårda träningen.
– Jag slog min pappas gamla rekord med tiden 1.26.12, en bra marginal enligt mig. Jag har ju tränat rätt seriöst, så jag kände att det borde gå. Det som var jävligt var att pulsklockan strulade, jag hade ingen aning om vilket tempo jag höll. Det var jättejobbigt.
Har träningsupplägget varit avgörande?
– Ja, det tror jag. Löpning behöver inte vara svårt, men det är bra om den är strukturerad. Man brukar snacka om långsiktighet, kontinuitet och variation. Några pass är korta och snabba, några är långa och långsamma och några är mest återhämtning. Med variation blir det roligare också!
Norr Mälarstrand jobbig När var det när det som tyngst?
– Norr Mälarstrand var riktigt jobbig. En enda lång raksträcka där det blåste rätt mycket. Det var en grupp framför mig som var lite för snabba för att jag skulle orka hänga på, så jag fick ta all vind själv.
– Och på Söder nära Tanto
var det en seg backe, men då hade jag bara några kilometer kvar. Man får energi när man börjar känna vittring.
Din pappa och dotter fanns med i publiken och hejade?
– Min sambo och mamma var också med. De stod och hejdade längs vägen vilket var så roligt. Pappa stod på lite olika ställen.
Blev det något firande?
– Jajemän, jag och min sambo fick barnvakt så vi var ute ock käkade lite på kväl
len. Jag kan säga att det blev en billig fylla, så snurrig som jag var efter loppet.
Nu väntar Amsterdam Vad är nästa mål?
– Jag ska faktiskt springa helmarathon i Amsterdam
om en månad! Det värsta är ju att jag nu känner att jag aldrig skulle vilja springa igen, jag är stel som tusan.
– Jag hoppas att jag den här gången ska ta det lite lugnt. Jag åker ju med min sambo så vi skulle vilja njuta
lite också av resan. Jag har aldrig sprungit så långt heller, Lidingöloppet på 30 kilometer är det längsta jag har sprungit. Det ska bli riktigt spännande!