Melody Farshin om alla projekten
Första gången jag hörde uttrycket ”att skjuta från höften” var i högstadiet, och min lärare skulle förklara vad det betydde för mig. Hon sa att man även brukade säga ”att ta det som en turk”, vilket innebar att man reagerar snabbt i en nödsituation och löser problemet. Motsatsen till att bli handlingsförlamad.
Vi är många i miljonprogrammen som är ett sista minuten-folk. Presterar under stress, bröstar alla situationer och blockerar allt vad kroppen försöker säga till en.
Att man har förmågan att hantera situationen behöver däremot inte betyda att man alltid föredrar att leva så.
Hade det funnits utrymme så vet jag att majoriteten av min krets hade behövt sjukskriva sig för utbrändhet. Huvudet har varit i väggen så länge på många av oss utan att vi haft råd att egentligen lyssna på kroppen och varva ner. Ströjobb och knappt betalda projektanställningar kommer inte täcka en sjukpenning du kan leva på. Fast anställning för oss är lika sällsynt som unicorns.
När ska man hinna planera sitt liv när du knappt vet om du har en inkomst nästa månad? Du har inte råd att tacka nej till ett skift, fast de ringer in dig när du precis slutat nattjobbet, för då kanske du stryks helt.
När ska du hinna ta ditt körkort, betala ditt bröllop eller köpa hus till morsan?
Att arbeta ideellt utöver sina dagtidsjobb är ingenting unikt, och i samtliga fall är den ideella insatsen så mycket viktigare för samhällets uppbyggnad än det hamsterhjularbete man har för att täcka hyran.
Trots utmattning och magsår av stress så står man där gång efter gång och arbetar utan att kunna täcka sina räkningar. För
man tror på det där projektet som aldrig kommer att bli permanent.
Projekten som kommer underifrån i stället för ovanifrån. Som säger vad som behövs i stället för det som någon högt uppsatt tjänsteman anser en behöva.
Projekten som är järn att ansöka om, med byråkratiska formaliteter, motivering till uppenbara behov och noggrant kalkylerade siffror. Ansökningar med goda underlag som tar en evighet att skriva utan att alltid beviljas.
Beviljas ett projekt så ska du leverera genom att rädda hela orten, redovisa i statistik och givetvis får du inte glömma flaggor och loggor från studieförbund och myndigheter som halverat budgeten som egentligen hade behövts. Artister ställer upp antingen gratis eller för ett kompispris, arrangörerna går oavlönade, tekniken strular och ändå så lyckas det locka hela området.
Varför är det alltid ursäktat med lågbudget vid ortens arrangemang? Varför är det alltid beroende av volontärers kraft? Så många arrangemang som sker i slutstationerna, vi har blivit proffs utan para. Se alla workshops, fotbollsturneringar, festivaler, kulturarrangemang och turneringar som dragits ihop med hästkraft.
Miljonprogrammens projekt har levererat gång på gång, när ska det övergå från temporärt till permanent?
Miljonprogrammens projekt har levererat gång på gång.