”Jag kan inte låta bli att förändra”
– Jag kan inte låta bli att försöka förändra något, som jag tycker borde vara bättre. Det blir som en drog. Isabel Enberg är konsult och ansvarig för marknadsföringen av Rinkeby och Tensta centrum. Lättare uppgifter kan man ha, men hon gör det med oupphör
Jag har varit här i fyra år nu och det tar år att bygga upp ett förtroende och en dag att förlora det igen.
Isabel Enberg är med så fort det händer något i Tensta eller Rinkeby centrum, som båda ägs av företaget Fastpartner. När barnen fixar fina skyltfönster i Rinkeby eller blodtrycket mäts i Tensta. Under festligheterna på Internationella kvinnodagen den 8 mars i Tensta centrum, var hon konferencier på scen. Publiken bestod av människor från hela världen, många av dem ganska nyligen anlända. Isabel hälsade alla välkomna och började med att berätta att hon själv en gång hade varit nyanländ i Sverige. Hon kom hit från Chile som tolvåring.
Isabels föräldrar var politiska flyktingar, de kom tillsammans med tusentals andra som flydde diktaturen under Pinochet i Chile. Båda hennes föräldrar var arbetare, aktiva kommunister, och de bodde i ett anspråkslöst kvarter i utkanten av Santiago. När militärkuppen skedde den 11 september 1973 fängslades hennes pappa. Isabel minns den dagen mycket väl. Hon var bara sju år när militären kom och hämtade pappa.
– Det kom en jeep med sex militärer. De grep pappa, tvingade ner honom på marken, satte på honom handbojor och åkte iväg. Jag sprang efter jeepen och mamma efter mig. Pappa var borta i flera veckor.
Mamman var runt i alla fängelser och letade efter sin man, och till slut hittade hon honom på Nationalstadion där tusentals människor spärrats in. Pappan lyckades rymma, flydde från en transport och kom hem till familjen en natt.
– Men han stannade bara en natt, sedan stack han igen. Milisen kom dagen därpå, de slog min mamma.
Pappan hade flytt till Argentina och en tid senare flydde familjen efter. Isabel, hennes storasyster och mamman, som var gravid, smugglades ut i en skåpbil. Över Anderna gick de långa sträckor till fots. I staden Mendoza kunde familjen återförenas. De blev kvar där i två år innan de fick politisk asyl i Sverige.
I Sverige började Isabels mamma att arbeta på Huddinge sjukhus.
– Pappa hade svårare att få jobb. Han förlorade sin identitet som familjeförsörjare. Det var mamma som tjänade pengar.
Hon beskriver sin familj som stökig, föräldrarna skiljdes och Isabel har idag inte kontakt med sin pappa. Men sin mamma tog hon med sig när det var dags att fira kvinnodagen.
Isabel hade jobbigt den första tiden i Sverige. Hon var frustrerad för att hon inte kunde språket och kände sig ensam. Så ensam att hon flyttade tillbaka till Chile ett år, när hon fyllde 15.
– Jag gick ett år i skolan där och fick bra betyg. Det var bra för min självkänsla, eftersom jag hade känt mig så dålig i skolan i Sverige.
Men efter ett år i Chile flyttade hon tillbaka till Sverige.
– Då bestämde jag för att lära mig svenska.
På den tiden togs flyktingarna emot med öppna armar.
– Ja, vi var välkomna. Jag var med och samlade in pengar till Chile, knackade dörr och sade bara ”Chile solidaritet” och så fick vi en slant.
Isabel Enberg fick efter skolan jobb på Botkyrkabyggen, hon blev marknadsassistent och så småningom chef.
– Jag jobbade hårt och lärde mig allt från grunden.
Efter några år utbildade hon sig till marknadskommunikatör, blev marknadschef och startade eget. Första uppdraget som egenföretagare var att inviga gallerian i Rinkeby.
– I början kom det inte mycket folk på mina event, men nu för tiden måste jag ibland anlita vakter för att hålla ordning.
Bilden i medierna av Rinkeby och Tensta, ja, hela orten, stämmer inte överens med Isabels uppfattning.
– Journalisterna kommer hit som om de är ute på en exotisk utflykt.
När vi träffas sitter vi i fiket i Rinkeby centrum. Den plats som så ofta används som ett tecken på att kvinnorna i orten inte syns i det offentliga livet.
– Okej, det är inte så många kvinnor som fikar här i centrum, men det är 70 procent tjejer som bor i studentskrapan i Tensta. Här i Sverige har kvinnorna alla möjligheter, det gäller att ta vara på dem.
Hon var bara sju år när militären kom och hämtade pappa.