Småland finns alltid i mitt hjärta

Man kan ta flickan ur Småland, men aldrig Småland ur flickan.”

Mina kära kollegor skulle vara de första att skriva under på detta påstående.

Ett stående skämt på redaktionen är min förmåga att alltid – på något märkligt sätt – hitta en Smålandskoppling till de jag intervjuat eller det jag skrivit om.

När konsthallschefen på Marabouparken i Sundbyberg skulle sluta var det för ett chefsjobb på Kalmar konstmuseum. När jag intervjuade damerna på Picchus café i Upplands Väsby visade det sig att en av dem har en svägerska i lilla Totebo, en pytteliten håla utanför den något större hålan Hjorted. Och när ett byggbolag visade upp sina klimatsmarta hus på

Eds Allé i Väsby var de naturligtvis byggda i lilla Gullringen utanför Vimmerby, där jag växte upp. Behöver jag säga att ingen på redaktionen var förvånad?

Och så där fortsätter det. Trots att jag nu varit upplänning i större delen av mitt liv är Smålandsarvet starkt som en gammal seg bonde. Det är väl inte för inte som Smålandssången avslutas med ett hoppfullt: ”Tro att de steniga tegar må bära skördar som skänka åt ålderdom ro.” En smålänning ger aldrig upp. Vi tar bara fram ett större spett.

Och folk som jag lärt känna i vuxen ålder verkar också ha märkt av detta starka arv. I helgen hade några vänner fantastiskt nog fixat en ”hon har fyllt jämnt men fixade aldrig någon fest-överraskningsfest”.

Temat? Småland, så klart.

Det bjöds på isterband och landskapsöl, servetterna pryddes med linnea och middagen avslutades med ett quiz där en Smålandsmästare skulle koras. Men alla vet väl vad att ta ”tabberas” är, att Agnetha Fältskog i Abba kommer från Jönköping och hur många Ikeavaruhus som finns i världen. Eller?

Folk som jag lärt känna i vuxen ålder verkar ha märkt av detta starka arv.