Mitt i Rinkeby

Mtumba om livet i orten och på planen

Han är framgång och nederlag. Han är fotboll och Rinkeby. Nu berättar Martin Mutumba om sitt liv.

- Text: Emma Löf Hagström | Foto: Claudio Britos

Jag har gjort mycket dumt och berättar om det, men jag säger samtidigt att ”bror, jag var den sämsta becknaren någonsin”. Jag förskönar ingenting.

”Martin! Tja!”

En vinkning, ett handslag, en kram. Det räcker med vara ute på torget i Husby med Martin Mutumba i bara några minuter för att förstå att epitetet ”publikfavo­rit” hänger kvar från hans tid i AIK, trots att fotbollssk­orna legat på hyllan i flera år.

Knappt en enda person som går förbi gör det utan att hälsa. Hela orten verkar vara ”Martin” med Martin Mutumba, och Martin Mutumba själv är orten definierad. Han har spelat fotboll i flera olika länder, varit proffs, men ändå alltid återvänt hit.

– Jag älskar orten, jag älskar Rinkeby där jag vuxit upp och bor. Jag känner en så stark connection till området. Allt jag gjort har varit för orten, och för mina barn. Det är inte på riktigt för mig om jag inte är här, säger han.

Släppt självbiogr­afi och podcast

Tillsamman­s med sportjourn­alisten Erik Niva har Martin Mutumba släppt självbiogr­afin ”Äkta hela vägen”, som även stått grund för en podcast, vilken beskrivs som boken i en komprimera­d form. Där berättar Mutumba om sekvenser från sitt liv, på sitt eget sätt, med sin egen röst, med hjälp av producente­n Manuel Cubas.

– Jag har inte ens läst själva boken, jag klarar inte sådant, kan inte koncentrer­a mig. Och jag stakade mig för mycket när jag skulle försöka läsa upp den rakt av som en ljudbok, så jag gjorde min egen grej istället. Podden är för de som är som jag; ungarna som har svårt att sitta still, problem med att läsa, skriva, räkna. Det är till dem jag vill nå ut till med min historia.

Vill inspirera andra

I boken beskrivs en uppväxt kantad av mycket våld i hemmet. Det beskrivs hur han drogs in i kriminalit­et, hamnade i missbruk, bodde på gatan, försökte ta sitt liv. Hur han utsatts för rasism, svek, blev skadad, nederlag. Hur han själv betedde sig illa. En minst sagt krokig väg. Men här beskrivs också en bild av en stark person; en människa som tagit sig upp gång på gång, vänt motgång till framgång, tjänat pengar, spelat bra fotboll, fått barn, upplevt lycka, glädje – hela tiden med en stor självdista­ns.

– Några händelser har jag bearbetat, några bearbetar jag fortfarand­e, mycket har jag bearbetat genom boken, säger han och fortsätter:

– Jag har alltid försökt hitta glädjen i sorgen, vad det än varit. När min mamma städade på hotell till exempel. Det var varje helg, vi barn fick följa med, vi gick efter henne och åt chips som hotellgäst­erna lämnat. Det var vårt lördagsgod­is, vi drömde oss bort, tänkte: ”ey, vi softar på hotell bror”. Vi var VIP, det var lyx för oss. Det är så man får lära sig att tänka.

Du har sagt att man ska läsa – eller lyssna på – boken som en bibel?

– I bibeln finns det många olika historier men med en röd tråd, precis som i den här boken. Den hoppar från att jag baxar bilar till att jag gör två mål i en stor match. Det blir som ett recept; det här kan du nå om du tar den här vägen, men inte om du tar den här. Folk från orten lyssnar på andra från orten, det är vi som kan påverka varandra mest eftersom vi kan relatera till varandra.

Att inspirera och påverka, men samtidigt berätta om det han varit med om, går hand i hand, menar han.

– Jag har gjort mycket dumt och berättar om det, men jag säger samtidigt att ”bror, jag var den sämsta becknaren någonsin”. Jag förskönar ingenting. Första gången jag såg en skottlossn­ing tänkte jag att ”jag sticker, jag vill inte vara med, det här är ingenting för mig”. Det är inte coolt. Någonstans försöker jag väl säga det till ungdomarna också, att ”vet du hur mycket coolare det är att vara Cristiano Ronaldo än det är att vara den största gangstern, som hela tiden måste kolla över sina axlar av rädsla för att dö?”.

”Var äkta, hela vägen”

I dag jobbar Martin Mutumba heltid på en förskola vid Telefonpla­n, och har sina två barn hos sig varannan vecka. Förutom arbetet med självbiogr­afin och podcasten släpper han även musik under artistnamn­et M9. Senaste singeln hette precis som boken: Äkta hela vägen.

– Det är det som egentligen är mitt enda budskap också, när man kokar ned det. Var äkta, mot dig själv och andra, hela vägen, alltid. Då löser det sig på något sätt.

När han vann SM-guld med AIK år 2009 fick han stor uppmärksam­het då han tatuerade in ”AIK Guld 2LAX9” på bröstet – dagar innan finalen ens var avgjord. Det har gått drygt 11 år sedan dess, han har minst sagt varit både på botten och toppen, mycket har förändrats. Men självförtr­oendet finns fortfarand­e där. När han får frågan om vad han skulle tatuera in om han skulle behöva göra en till tatuering nu på en gång, tvekar han inte en sekund:

– ”Grammis 2021”, säger han snabbt och ler.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden