Del 5 av ”Livets sten”

Del 5

Kvart i sju satt Liv sminkad och påklädd på sängen i sitt rum. Hon höll telefonen tätt tryckt mot örat och målade naglarna ljust röda.

– Sov så gott nu Filippa, jag älskar dig. Hälsa Amanda och pappa också. Kram och puss, vi ses snart.

Hon slog av samtalet och stängde igen nagellacksburken. Allt var bra därhemma, snart skulle hon vara tillbaka med sin familj och hon behövde inte känna något som helst dåligt samvete för att hon tillbringade några dagar för sig själv.

Linus hade återigen försäkrat henne om att allt gick bra med barnen och hon hade berättat om sin vandring i skogen. Att berätta för honom om Martin och deras stundande middag på tu man hand hade liksom inte fallit henne in. Det var som att det inte angick Linus och barnen. Det här var en annan värld och konstigt nog kände hon inga samvetskval.

Utanför fönstret var dimman kompakt. Småfåglar och kajor hade sökt upp sina bon och gråa katter strök längs slottets knutar. Ett jamande läte skar in genom fönsterrutan. Klockan var nitton. Ett sista tag med tandborsten över framtänderna, på med lite mer rosa läppstift och sedan var det dags att gå ned.

Han stod med ryggen vänd mot henne i salongen utanför matsalen och läste på de gulnande bokryggarna i den stora mahognybokhyllan. Hans bruna byxor såg en aning för stora ut och Liv kunde inte låta bli att tyst undra om det var Ingrid som strukit hans skjorta. Huden var lätt solbränd och hon fick lust att gå fram och dra sina fingrar genom hans mörka hår. Istället drog in doften av rakvatten och harklade sig försiktigt. – Liv, utbrast han och svängde runt. Du är … Han avbröt sig mitt i meningen och höll fram sina armar för att ge henne en lätt kram. De fick ett bord för två vid fönstret, inte långt från den plats där Liv hade suttit själv kvällen innan. Linneduken var vit och välstruken och två värmeljus brann nu på bordet.

Förrätten serverades nästan genast, grön sparris med parmaskinka, och de åt en stund under tystnad. Martin hällde upp mer vin och hon märkte efter ett tag att hon hade svårt att koncentrera sig på något annat än att äta och iaktta hans långa fingrar runt besticken.

– Tror du på ett liv efter döden? frågade han till slut när förrättstallrikarna stod barskrapade framför dem.

– Kanske, svarade Liv helt ärligt, men jag tror precis som du att det är viktigt att verkligen leva medan man lever. Men det är svårt …

Han nickade stilla. Han höll sina händer om vinglaset och förde det runt i cirklar så att den röda drycken sakta for mellan glasets kanter och lämnade en tunn hinna efter sig. Så sträckte fram sin högra hand och lade den på hennes blusklädda arm. – Vänta här Liv, jag kommer snart tillbaka! Han reste sig hastigt och gick med snabba steg ut ur lokalen. Liv såg sig om och tyckte med ens att alla tittade på henne. Tänk om hennes chef eller familj hade kunnat se henne nu. Hon drack en klunk vin till och tvingade sig själv att slå bort tanken. En servitör kom och fyllde på mer vin i deras glas och någon minut senare kom Martin tillbaka med en liten ask i handen. Den var slarvigt inslagen i ett tidningspapper. – Varsågod, den är till dig! Tveksamt tog Liv emot asken och vek varsamt undan pappret. Hon rynkade på ögonbrynen och såg frågande på Martin. Han nickade.

Hennes fingrar darrade en smula och tankarna for genom huvudet när hon försiktigt öppnade locket. Vad var nu detta?

Inuti asken låg en liten grå sten, inte större än en femkrona. Martin sträckte sig fram över bordet och tog upp den. – Jag hittade den vid vindskyddet där vi var idag. Han höll upp den med fingrarna i luften mellan dem. – Ser du, den har formen av ett hjärta. Jag vill att du ska ha den i din handväska eller jackficka och varje gång du tittar på den kan du påminnas om den här dagen och om hur viktigt det är att verkligen leva.

Han sträckte fram stenen och placerade den i hennes handflata. – Livets sten, viskade han. Hennes ögon fylldes av tårar. – Tack, viskade hon tillbaka och slöt fingrarna hårt runt stenen.

Liv förde glaset till näsan och andades in doften av eukalyptus och pinjenötter. Martin lade ifrån sig sina bestick och torkade sig om munnen med servetten.

– Vet du vad jag brukar göra när jag bara är less på allt? frågade han. De var halvvägs in på varmrätten som bestod av lammytterfilé och rotsaksrösti. Mellan Liv och Martin stod ännu en till hälften urdrucken flaska Chianti. Hon strålade mot honom medan hon skakade på huvudet. – Nej, berätta. – Jag brukar åka till just det här trevliga slottet och ragga upp ensamma kvinnor som är lite ur balans.

Liv slutade tugga och såg förvånat upp. Sedan såg hon kråkfötterna och leendet som spelade i hela hans ansikte. Han skämtade, naturligtvis. – Förlåt, flinade han. Jag kunde inte låta bli. – Självklart, svarade hon trotsigt, jag gör exakt samma sak. Jag letar upp någon vilsen man, drar en historia om att jag behöver lugn och ro och sedan går jag till tjärnen. Och varenda gång får jag en gubbe på kroken. Det är helt otroligt hur lättlurade ni män är.

– Om du såg mitt rum skulle du märka att jag har tiotals hjärtformade stenar där uppe som bara väntar på att få hamna i händerna på någon stackars oskyldig kvinna …

De skrattade i samförstånd.

– Men du då? frågade hon allvarligt när de hade ätit upp den hemgjorda vaniljglassen med varm hallonsås. Vad är det egentligen du vill med livet?

Hon var osäker på om det var de flämtande värmeljusen på bordet, eller molnen som drog bort från månen utanför fönstret, som spelade ett spratt, men när hans ansikte lystes upp tyckte hon sig se en mörk skugga falla över hans ögon. Han såg ned i sitt tomma vinglas. Svaret dröjde och när han sedan öppnade munnen var rösten egendomligt mörk.

– Jag vill bara vara fri och lycklig, sade han utan att lyfta blicken. Och kan jag hjälpa någon annan att känna sig fri och lycklig är det bara en bonus.

För första gången sedan de träffades kände sig Liv lite illa till mods. Martin fortsatte att se ned i sitt glas, men snart kom en servitör fram till deras bord och började duka av. De beslöt sig för att ta kaffet ute i salongen och reste sig från bordet.

När hans ansikte lystes upp tyckte hon sig se en mörk skugga falla över hans ögon. Han såg ned i sitt tomma vinglas. Svaret dröjde och när han sedan öppnade munnen var rösten egendomligt mörk.