Skallens fötter hörs svagt bakom henne.

Minna lyser på de tre gestalterna framför sig. Förklädet är hårt åtdraget kring skärskallens händer och den gnyr lite för varje steg.

” Vi kanske ska lossa lite på knuten?” Jone vänder sig ilsket om. ”Och vaddå, så att den kan smita och skvallra för dom stora?”

Jone, skallen och Valle traskar bestämt vidare bland de orangegula löven på stigen. Lillskallen kommer efter väldigt motvilligt.

”När vi kommer fram till stora vägen vid rondellen, tar jag den. Så får ni springa i förväg och berätta för dom andra. Och Jone, var extremt noga med att alla måste hålla sig lugna.”

Jone nickar utan att vända sig om. Håret flyger en smula upp och ner när han rör på huvudet.

Mössor behövs också, tänker Minna. Den kylfuktiga luften så här precis innan solen skall gå upp får henne att huttra igen. Tänk om dom kunde stanna och se solen bara en kort stund. ”Spring nu!” Hon tar ett hårt tag i förklädesremmen och kliver ut på asfalten. Skallens fötter hörs svagt bakom henne.

Olle och hans gäng har haft en lyckad jakt. Nu står dom utanför tunnelöppningen och delar matskatterna så lika det går. Tre högar. Blandat konserver och torrvaror. Några andra ungar står med gamnackar och tittar storögt på högarna som bara växer ju mer Olle och dom två andra plockar upp ur sina ryggsäckar. En cola-burk rullar plötsligt ur en av travarna och träffar med klonkande kullerbyttor en trasig metallskena som löper längs marken. Till barnens fasa töms burken pysande och sprutande ut på stenunderlaget. En av de tunnaste ungarna i klungan slänger sig desperat ner på marken och börjar frenetiskt slicka i sig den snabbt försvinnande läsken. Då kommer Jone och Valle.

” Vi har fångat en skalle”, flåsar Jone med Valle hängande, flämtande i hans hand.

Hela gruppen skiftar fokus från både mattravar och utspilld cola och glor gapande förvånat på Jone och Valle.

”Kom igen nu, smyg tillbaka till era hålor. Minna kommer snart med skallen.”

Orden verkar inte nå fram. Hela barnaskaran fortsätter att oförstående stirra. Olle kliver fram.

” Tror du vi går på den, eller? Ni försöker säkert bara sno vår mat. Ni kan ju själva smyga tillbaka.”

Olle slänger med nacken in mot hålorna. Barnen runt omkring honom nickar.

Jone försöker ta kontroll över sin andning. Minna kommer snart med skallen, solen kommer gå upp och ingen fattar att då kommer allt vara för sent. Och dom kommer dö. Tankarna börjar skena iväg. Han känner sig svettig och villrådig. Valle rycker i hans arm och pekar bort mot stora vägen. Där i gryningsljuset ser dom alla vad han pratade om. Minnas siluett och bakom en mindre lite kutad varelse som inte är ett vanligt barn. Det ser alla. Utan ett ord hjälps de åt att bära in allt ätbart i hålorna och för första gången får nog alla ungar ungefär lika mycket mat från nattens utflykt.

Minna tänker att hon måste hinna ner med skallen innan det ljusnar helt. Måste försöka möta gruppen med dom stora och sätta hårt mot hårt. Lillskalle mot Sanna och Billy. Skallen gnäller när de är på väg ner i tunnelns inre svärta. På båda sidor stirrar barnögon i dunklet. Beredda. Spända, vitnande knogar runt stenar i varje hålighet. Minna ser dom allihop beslutsamt i ögonen. Som skuggor sluter dom upp bakom Minna och den lilla skallen. Barnen vet att allt står på spel. Skärpta in och utandningar hörs intensivt i den gemensamma skaran. Alla är skräckslagna.

Då kommer braket. Gigantiska stenblock som lossnar från tunnelberget och dundrar ner och blockerar deras väg ner mot skallarnas boning. Hela barngruppen springer baklänges i panik och rasar ner över varandra i en blandning av skrik och damm och småsten. Så småningom tystnar stenrullet. Barnen vågar börja prova om de kan röra sina armar och ben. Stendammet lägger sig. Det jämras och gråts. Sakta skingras klumpen av ungar. De står rådvilla och tittar på varandra, den nya avspärrande stenväggen och framförallt den lilla skallen som fortfarande sitter fast i Minnas förkläde. Den gråter också. Nu hörs något från andra sidan rasmassorna. Det låter som någon som vrålar. Barnen skärper genast sina sinnen. Glömmer bort en stukad fot och sina skrubbsår. Rädslan kommer krypande igen. Några hinner tänka att stenmuren skulle bli ett bra skydd mot hotet därnere. Men nu känns det som dom står där bakom och är alldeles för nära. Barnen tittar på Minnas grådammiga ansikte och håller hårt i varandras händer. ” Vi måste hålla ihop nu.” Minna viskar. ” Tillbaka till hålorna, försök så gott det går att hoppa in i dom längst upp. Så många som möjligt i varje.”

Hon vet inte hur hon lyckas få alla ungar att lyssna och göra som hon säger, men hon tänker på hur hennes mamma gjorde. Hon gör så. Säger som mamma sa. Det kniper i Minnas bröst när hon börjar tänka på sin mamma. De satt och åt frukost när bussen kom. En macka med ost och paprika. Tunt med smör för annars blev det äckligt. Apelsinjuice i Minnas glas, mamma hade kaffe med lättmjölk. Alltid lättmjölk och lättcreméfraiche och lätta. Minna skulle följa med bussen och mamma skulle komma efter. Hennes mamma som protesterade, skrek och gormade och smällde till tjejen som försökte ta Minna med sig. Hon som förklarade att alla barn skulle köras i säkerhet, om det blev värre. Mamma i sin ljusblå morgonrock och vattniga ögon. Till slut hade hon kramat Minna så det gjorde ont överallt och sagt att hon älskade henne mest av allt.

Hon märker att hon står ensam kvar med den lilla skallen. Alla barn har krupit ihop i de små grottorna. Smuts och tårar utan tröst. På andra sidan den nya stenväggen har vrålandet tystnat. Nu hörs bara ett dovt stökande. Det låter mindre och mindre. Hon tar tag i den lilla skallen. Den följer liksom ledlöst med i bandet. Minna hoppar in i en håla, hon imponeras av hur vigt skallen bara hoppar efter och sätter sig bredvid henne på stengolvet. Den lilla luktar ruttet. Men man vänjer sig vid att lukta illa och vara hungrig. Fast man blir trött och sur. Tröttare och surare när man nu har blivit allas mamma. Är det därför mammor är sura? För att dom är trötta.

Skallen kryper ihop bredvid Minna. Buffar sig lite närmare och somnar. Minna somnar också. Liksom nästan alla andra ungar. Dom är så trötta, jämt är dom det. Alla utom Olle.

Solen kommer gå upp och ingen fattar att då kommer allt vara för sent.