Rymdepos blev lokal konst
Den som är inne på Sollentuna bibliotek kan knappast undgå att lägga märke till de massiva målningarna inne på galleri Aniara. Där håller nämligen kulturstipendiaten Pär Strömberg utställning, med storslagna verk inspirerade av rymdeposet Aniara.
Det är inte ofta Pär Strömberg ställer ut i hemkommunen Sollentuna. Vanligare är det att hans målningar ställs ut i Amsterdam, Manchester eller New York.
Men i slutet av förra året fick han veta att han skulle tilldelas Sollentuna kommuns kulturstipendium för 2016. Då började han direkt skissa på en samling verk som skulle kunna ställas ut på galleri Aniara.
– Jag var inne på att göra en annan svit, med mer direkt anknytning till Sollentuna. Jag funderade på att inspireras av övergivna hus i Törnskogen, till exempel, berättar Pär Strömberg och fortsätter:
– Men eposet Aniara har alltid betytt väldigt mycket för mig. Jag tycker att det är intressant hur man kan läsa Aniara idag – det blir som en kommentar till det politiska klimatet med klimat- flyktingar och så vidare. Så jag bestämde mig för det fick bli min koppling till platsen, till galleri Aniara istället för till Sollentuna som kommun.
Eposet Aniara,
kan vi flika in här, är skrivet av Harry Martinsson 1956. Det handlar om hur en rymdfarkost regelbundet transporterar jordbor till Mars och Venus, eftersom jorden är skadad av miljöförstöring och kärnvapenkrig.
På en av dessa resor träffas dock rymdfarkosten av en meteorit och hamnar ur kurs, vilket innebär att besättning och passagerare driver planlöst genom rymden utan hopp om räddning. På rymdfarkosten finns en superdator vid namn Miman, som får anta en slags gudomlig skepnad.
Pär Strömberg
visar på tre stora tavlor som hänger som ett stort blickfång, mitt i galleriet.
– I mitten här har vi det stora ljuset som representerar Miman, kraften. Den har fått en central plats. Till vänster har vi mammon och till höger hinnom. Det är som att vi kommer från mammon, från kapitalismen. Vi reser mot det här stora ljuset i mitten men vi hamnar i hinnom, helvetet. Var vi kommer från och var vi hamnar kanske inte är så olika.
Han vill inte kalla sina tavlor apokalyptiska men säger att de har något dystopiskt över sig. Han har valt att gestalta bergslandskap som en slags kommentar till människans litenhet.
– Så här såg det ut från början och så här kommer det att se ut även efter människan, om vi ska hårddra det. Vi kan borra i bergen, men de kommer ändå att stå kvar efter oss.
Han säger
att många kommenterar att hans tavlor är så mörka och svartvita men han håller inte riktigt med.
– För att man ska se mörkret måste det också finnas ljus i bilderna. Och det finns färger i dem, även om de inte är så pastelliga.
– Man måste ge de här tavlorna lite tid, och gå in i sig själv när man betraktar dem. De handlar inte om en fysisk plats, utan om något som finns i vårt psyke, avslutar han.
Var vi kommer från och var vi hamnar kanske inte är så olika.